Aftonbladet – 20 januari 1859, sida 2

Kära lilla barn... får jag säga så — jag är mycket gammal emot dig, om också icke så mycket uti åren.n Jaså, vill också du kalla mig kära barn! Har jag då icke hela långa eviga tiden vari så grundligt förnuftig och känslolös som en fru, hvilken i fyratio år öfvat sig i den. konsten? Hvarföre vill du då nödvändigt att jag skall vara ett barn? Man kan vara aderton år — jag är emellertid aderton och ett halft — man kän låta öfvervinna sig af en häftig rörelse, och ändå vara fullt mogen. Majken lät ej afhålla sig från sin kärleksrika omsorg. Med mildt våld drog hon Emilias hufvud intill sitt bröst och sade så innerligt moderligt: sÄlskade vän, du lilla sommarfågel från främmande bygd, skall du bortstöta den, som vill fasthålla dig med sympatiens och bjertats band ! Nej, nej, icke bortstöta dig! Men du, Majken — så modig, kraftfull och allvarsam i dina -tankar.— hur kan du sympatisera med mig, som, öppet taladt, blott lånat de egenskaperna för att behaga min man. Du bör dock förstå hvad jag menar med lån: det är icke fråga om att hyckla, men då jag ännu icke förvärfvat de nämda egenskaperna i annan än en ytlig grad, så anser jag dem lånade ... Hur kan du då sympatisera med mig ? Jag kan sympatisera med alla Guds skapade varelser, ty han har gifvit mig den välsignade gåfvan att sätta mig in i nästan alla förhållanden .... Haf nu förtroende till mig! Jag är icke mer än fyra år äldre än du; men som min lefnad förflutit på annat vis än din, och som det dessutom ligger jern i min karakter, så kan du betrakta mig som en helt moderlig vän —v : Men hvad skall jag förtro dig? Ser ej allt i nött och min mans äktenskap utså som det bör? 3 fore