sin tillflykt för att rädda husets sjunkande kredit, voro af betänklig natur. Snart togs procentarnes farliga hjelp i anspråk. General v. Plehwe, den olycklige arrendatorns fader. hade å sin sida lånat honom ett betydligare kapital. Det hade äfven lyckats honom att hos sina politiska. partikamrater i Königsberg få sin sons blankovexlar accepterade och ati skaffa honom nya lån. Alla dessa försträckningar visade sig fruktlösa. Endast genom att erhålla ett betydande kapital kunde dessa svårigheter på en gång slutas. General von Plehwe reste till Berlin, för att på högre ort, hvarest hitintills aldrig någon begärd nåd blifvit honom vägrad, söka anskafla detta kapital. Här hade emellertid prinsen af Preus-: sen såsom vikarie fattat regeringstömmarne. För prinsen torde de invecklade penningeoperationer, vexelaftärer m. m., i hvilka hr v. Plehwe inlåtit sig, icke hafva synts förenliga med en preussisk generals ställning. Hr v. Plehwes resa till Berlin hade intet vidare resultat än att ban såg sig nödsakad att inlägga om sitt afsked och ställa sig till disposition. Då inträffade 1857 års penningkris, och banrkrutten stod för dörren. Efter några få veckor skulle det täcka herregodset Trutenav försäljas och en bland Preussens mdst aktade familjer blifva namnlöst olycklig. Emellertid hade den unga fru v. Plehwe, vid jultiden 1857, med. sin mans samtycke flyttat från Nesselbeck till sitt föräldrahem Trutenau, hvarest efter hennes der skedda nedkomst hennes mycket försvagade helsa så mycket mera tog i anspråk en god moders tillgifvenhet och vård, som emellan de båda familjerna Plehwe och Jachmann, till följd af de genom den yngre v. Plehwe framkallade ekonomiska olyckorna, den pinsammaste splittring inträdt. Helt hastigt lät hr v. Plehwe uppmana sina sjuka hustru att med sitt barn ofördröjligen begifva sig till honom på Nesselbeck. Men under tiden hade kommerserådet Jachmann vunnit upplysning derom, att hans måg, för att undgå bysättningshäkte, företett en af distriktsfysikern utfärdad läkareattest öfver en elakartad sjukdora, hvilken i anseende till dess smittbarhet omöjliggjorde hans intagande i bäktet. I sin bestörtning ville föräldrarne fördenskull icke tillåta sin dotter att återvända till Nesselbeck, icke ens då läkaren skref en ny attest, enligt hvilken hr v. Plehwes sjukdom icke lät befara några menliga följder för hans hustru i den äktenskapliga sammanlefnaden. Den 12 Februari 1858 begaf sig derpå den yngre v. Plehwe till Trutenau för att å egna och sin familjs vägnar lyckönska sin hustru på heftmes födelsedag. Ivträde vägrades honom under förevändning att hans hustru ännu sofve; då han efter en halftiumma åter an mälde sig, blef han af kommersrådet Jachmann och dennes andre son, således hustruns bror, Conrad Jachmann, löjtnant i tredje kyrassierregementet, motad i förstugan, När Plehwe detta oaktadt ville framtränga till sin hustru, befalte löjtnant Jachmann kusken Bernhard att köra ut honom. Hr Plehwe lemnade sin svärfaders hus och begaf sig till lesselbeck. Härifrån inberättade han för sin fader den behandling han rönt samt bad honom att vidtaga åtgärder mot de mått och steg, som genom missbruk af embetsmakten tilläfventyrs kunde blifva emot honom använda. Generalen begaf sig till sin son, lät af denne ännu en gång berätta sig uppträdet och reste derefter genast till Trutenau, för att. med begagnande af förenämde läkareattest sr 2, om möjligt åvägabringa en biläggning. I Trutenau mottogs han af löjtnant Jachmann, -om på hans fråga efter kommersrådet sva rade, att han icke kunde få tala med denne. Man hade stigit in uti kommersrådets arbetsrum; här sade generalen: Nå, om er hr fader icke kan tala vid mig, så frågar jag er: Har ni i morgse kallat er kusk för att låtals bringa er svåger, min son, ur huset? — Löjtnant Jachmann svarade med ett kort: Jal Härpå svarade generalen: Nå, då förklarar jag, att ni är en infam hundsfott!... General Plehwe aflägsnade sig snart derefter och begaf sig till en honom nära stående srigsrättsembetsman, som han delgaf händelsen, under tillkännagifvande af sin ledsnad att han i hettafi låtit föra sig så långt. Försök att bilägga saken misslyckades, Äfven hedersrådet ansåg för nödvändigt att saken uppgjordes på fredlig väg. Efter de lagliga -bestämmelserna skulle saken hafva blifvit drasen under hedersdomstolen. Äfven löjtnant Jachmanns förmän förbjödo honom att duellera. I trots af allt detta infunno sig general vs. Plehwe och löjtnant Jachmann om mörgoaen den 15 Februari 1858 på den aftalda stridsslatsen. Det omnämda hedersrådet hade äfven infunvit sig der; för att för duellanterna ipprefa sitt utlåtande; men då intet uppskof ned duellen kunde derigenom vinnas, fungerade hedersrådets ordförande såsom skiljedonare. Utmaningen antogs på fem stegs afstånd. Efter skedd uppställning förättade general . Plehwe en kort bön, och sedan. signalen blifvit gifven, gick generalen sigtande några teg framåt, under detlöjtnant Jachmann, hål!ande pistolen sänkt, blef stående: -Generalen rågade nu, sänkande sin pistol: Hvarför skjuter ni icke? Skiljedomaren förklarade ör honom att enligt den faststälda utmaninsen egde hvar och en rätt att skjuta när han ville. Nu lät generalen märka huru mycket han var medvetande af sitt förfärliga ansvar, det han yttrade: Detta är en mycket olika strid; min motståndare har kanske 40 lefnadsår att: försvara, jag knappast 2. Den såsom lä: kare tillkallade professorn d:r Burow hbördel honom ytterligare säga: Det är således stäldt vå en enkel ihjälskjutving! Generalen begaf sig derpå tillbaka på sin ursprungliga plats, gick efter förnyad signal åter sigtande några steg framåt och sköt på sin motståndare, som innu till och med framför mynningen af den not hans hufvud riktade pistolen förblef stå:nde lugn på sin plats med sänkt vapen. Geweral Plehwe hade siotat rätt. Hans kula gePEN NN mA ÅA a fe rn ÄT