Aftonbladet – 19 januari 1859, sida 2

tillhopa för det att vi vågat lif och lem. Men nu är här så svart som i hafvets djup — vi ska tända lampan: Jag har tran, som heter dugal Snart spridde sig. den rökiga. tranlampans röda sken öfver gubbarne, som i sina grå buldansbyxor och gulbruna -bundttröjor sågo helt fantastiska ut med pipsnuggan i munnen och piekelhättan på ena örat. Vet du, lots-far, jag tänker på en tankel sade Gädda med eftertryck. Hvad då för en? -Dw är nock man att kunna sätta en tanke på sådan: ordlåt att en förståret. Jan, återtog Gädda med ett godmodigt leende öfver komplimangen, jag ville säga att de, som stack syndapengarna i sin ficka, inte ska känna dem väga mindre tunga än Holten en gång får känna de syndapengarna, som han tog från qvinfolksmenniskan, som de begrafde för ett par veckor sen. Det var en stygg sak, och jag är inte god till att bli klar med mej sjelf om det var rätt att vi teg stilla Hvad skulle det tjena till att tala... Det är bara småfnask för herremännen, så länge de hänga ihop, att göra hvitt till svart och svart till hvitt. Vi bade ja inte: haft sakerna i händerna. Annat slag hade det varit, om någon slags ransakning blifvit tillstäld vid tint — då kunde en ba bållit sig framme i ättan tid. Men ser du, löts-far, gömdt är inte glömdt, och den, som somna i fjol, kan vakna nästa år eller tie, tolf år härefter. Nå ja, menade lotsen, så lönpge håller väl kropp och själ ihop på oss... jag litar mej till ditt råd. Och det rådet är taladt af en, som känner till: sakerna. Nu stode det inte till att uträtta något mot Moss och Holt tillsammans, för de ä som två ändar nystade på ett nystan, och ge