Löjtnanten vet att jag i tisdags, som var, hade fått en kumsion bort till Käringön. Nå, när jag skulle fara tillbaka igen, kom en pojkvasker springande efter mej från mor sin, Maja i Lurklyftan, som också hade en kumsion till mej. Jag gjorde i flinken ett springande opp till kärngen, som för en tid lång sen. brutit af sig benet i en knapp vändning. Och nu tänkte hon: att jag på något sätt kunde ge bådskap till. mamsell Majken... Nu förstår du väl, älskade, att jag drog ett ofantligt drag ur cigarren, såg särdeles nådigt på min sagoförtäljare och undrade hvad mamsell Majkens namn hade med det der att göra... Om löjtnanten biar ett litet biande; så skall det straxt vara färdigt: Gumman ville tacka mamsell Majken så många tacker för dethon skickat både doktorn sjelf och doktamehterna till henne, stackare, och pengarna också. Men pengarna måste hon ha inknutna i halsdukssnippen, för det att Vatten-Märta, som mamsell bestått till skötselvakterska, inte skulle stjäla bort dem. Och säg måmsell Majken. sa hon, att om hon inte får allt godti denna verlden, som hon vill be om i bön, så är det inte min skull; för jag har henne i-huldsam tankefrid och evinnerlig suckan. Benet ärnu bra, och Märta kan så gerna flytta, för hon vill jemt lägga-i kors halsdukssnipparna, men det är jag god till att. göra sjelf nu, sa hon... Och nu vet löjtnanten besked., Jag fann mig ogement uppbyggd till vackra känslor, då jag hörde: hvad min hjertåns käl ned sin vanliga tysta, men rika omtanke i gjort, och derföre skickade jag gumman en Hiten laddning till dem andrabatsdukssnitben. för den -händelke att Märta allt: framgent skulle känna sig frestad att lägga den ikors.. Men nu känner jag på mig att jag får e liten släng, af. de mörka mellanstunder, då allt ljus ligger begrafvet under din sträng faders hotande och oörubbliga vilja. Ser du, min Majken, nog går det an unde; hösten, då verksamheten bjelper mig att bär: saknaden, men i vinter — i vinter... Jag