gon liten elakhet, så erinra dig Thorborg och hurumildt. hön ... Aha, äro vi der — vi hade ju hvar och en våra gåfvor och behöfde icke låna af hvarandra? ; Fångad! förklarade Åke. Och så. gingo de, skuldfria och lyckliga till hvila, icke. anande: att från denna afs ton ett hotande moln hängde öfver deras tak. . Men långt. efter det Emilia insomnat, låg Åke vaken och funderade öfver Holts besynnerliga beteende, hans tomma blickar och o3äkra rörelser. 16 KAPITLET. Hvad blecklådan innehöll. Och nu var det natt — men en natt utan stjernor. I ett rum i öfra våningen gick Holt af och an, än sökande de: ännu brinnande ljusens belysning, än skyggande tillbaka för den mörka skugga — hans egen skugga — som sväfvade öfver väggen. Är jag en man, som darrar för så litet2 frågade han sig slutligen ... Hvad är det mer — det var hafvets egendom. Ingen gör anspråk derpå ... Jag har ju icke dödat någon menniska, icke tagit en skilling från någon lefvande själ... . Hvad-är det då annat än de eländiga, nerveruas. svaghet som sätter mig i denna rörelse ... Osaliga feghet! Det är stål i själen, men icke i kroppen... Nå, denna belvetes vånda måtte väl nå sitt slut med den här natten ...... Jag önskar att jag aldrig kommit i sällskap med. Moss ... Dumheter — det ligger i blodet. Man föds för att blifva hvad man blir, och tillfället är lärmästaren. Han : minskade. sina. steg, han: såg tillbaka åt chiffoniern; der sakerna voro inkastade, och så åter med skygga blickar åt väggen, lika fridlös på begge hållen.