Aftonbladet – 15 januari 1859, sida 2

del: spanimål inifrån landet, som skulle än till Göteborg, än tll Norge, än längre bort, så att lifvet på skutotna ökade lifvet af det hela. Emilia fick ölta bjuda resande herrar till middagen, och det intagande sätt, hvarpå hon då gjorde Keder åt sitt värdinheskap, tycktes behaga och glutlja Åke, hvars lynne nu iden fulla blomstrancle verksamheten var vida gladäre än vid början af deras äktenskap. För en sak bäfvade dock Emilia, för ett ondt, som hon på förhand aldrig tänkt sig, nemligen det vilda stojet af de hemresande bönderha och kustsittarne, hvilka, sedan de gjort sin handel, sällade sig tillsammans på aftnarne för affärden. Jan, talade Emilia i tankarne, om jag icke hade denna skrämsel att kyla af blodet med, skulle jag kämna mig helt godt och varmt inbäddad mellan klippmurarne här omkring Svartskär. Hon satte sig. med beqvämt sjelfsvåld till rätta i stolen och stödde sina fötter emot kakelugnskanten. Nu kom huspigan med duksakerna. Det led mot aftonmåltiden. Har du varit uppe och eldat på kontoret? frågade den omtänksamma husmodren. Ja, längesen. Hade herrn främmande der? Nej, han gick ned i boden för en stund sedan — jag tror visst att de sista ha rest. Gå då och laga att vi fåin godt och varmt tå till maten! Min man är säkert snart här... I Han är det redan! yttrade Åke, som kom in just när flickan gick ut. God afton, min lilla snälla hustru... Men hvad ser jag — du sitter ju och bränner upp dina små fötter! Det märks nog att jag får se efter dig. Han jJade sin hand kring det fina ansigtets oval och kyste hennes kind;