Aftonbladet – 15 januari 1859, sida 1

Han började springa, liksom han redan varit förföljd af den döda qvinnan: :Men plötsligt sågo de tre åskådarne af detta nattliga uppträde bonom återvända. Hvad betydde detta? Skulle han ännu vilja rädda sig? Ack, nej, det var fruktan som återförde honom, Han ville gömma hafvets dotter den famn, ur hvilken vågen ryckt henne, oci sedan han surrat tillsammans omhöljet, rullade han med vild häftighet det arma oftret för sitt dåd tillbaka ned. i böljorna. Vid det djupa sqvalpandet, som häraf uppkom, hoppade han högt till och sprang åryo bort med en fart som om hela hafvet och alla dess döda följt efter. Nu skred ett töcken ned öfver månen — den hade sett nog. Mörkret bredde sig öfver land och strand, vinden tjöt klagande mellan klipporna, och derute i vilda sjön, der fåglarne ännu uppstämde sin nattsång, tumlade sval!vågorna öfver de dolda skären. . Moss smög sig fram och sände en spejände blick rundt omkring. Derefter ruskade han på sig och försvann uppåt vägen till Kkapellgården. Han försvann dock icke obemärkt. Jo, se det var ett stycke arbetel utbrast gamle Gädda. Jag ville, fan ta mej, inte ha gjort det för tusen daler sölfvermynt.. Såg du riktigt alltsammans, lots-far 2 Usch — om jag såget? Jo, så grant att, om det kom till sak, jag skulle kunna inför domstoln räkna opp hvart pustande hav drog, innan den onde fick makt med honom. Tala aldrig om sak, ännu te minstisgen! Här fanns en an: an bakom oss, Mossen mcnar jag, som jag inte vill ha att göra med. Men det kommer nock vår tid. Jag såg ringen — det var något till dyr tingest det! Och jag sätter själen min i pant på att det rullade gullfiskar i lådan, annars hade shan inte rört henne...... Men låt oss ge oss af: här är så hemskt att jag riktigt blir rädd för mej sjelf, och nattetid skall jag inte gerna gå förbi den här plåtsen.