Aftonbladet – 15 januari 1859, sida 1

Moss dröjde således. bakom: en utskjutande klippa, men var sjelf -så inne i-sina ,observatioher, att: han icke märkte ett sakta. .prasslande på andra sidan: På densa andra sida, som hade en djup urbålkning, :dolde sig tvänne mörka figurer. Dessa båda hade just nyss varseblifvit den besynnerliga packan, då Holt kom stigen framåt; men med skarpare hörsel och säkrare öga märkte de: att någon nalkades, och gömde sig derföre tills den kommande hunnit förbi. Jag hör på gången att det bara är en herreman hade gamle Petter Gädda yttrat till lotsgubben från Ufklippan. Dessatvänne män ansågo sig, som sjelfskrifna letare efter vrakgods — de trodde att packan var ett sådant — och om de vid tillfälle delade litet af det, som kunde delas, så läto de dock kronan eller den, hvilken åtog sig saken, alltid få hufvudparten, nöjande sig med den ringa andel, som de. snåla vraklagarne tillmätte dem. Att en hberreman, och en sådan ung spoling som den snart igenkände, Holt, skulle vilja fuska i deras fack kunde de aldrig tro; och orsaken att de gömt sig var endast den, att de icke ville blifva. uppehållna genom något prat. Men nu fängslades deras blickar, liksom köpmannens, med ett slags magnetisk dragningskraft vid Holt, der han ännu, belyst af månen, låg framlutad öfver liket. Herre Krist — ett qvinnfolk! hviskade lots-far... Han gör något knäfvelstyg. Ska vi gå fr...n Ts, rör dej inte mumlade Gädda. Jag vet ackurat under hvilken. flagg han går och hvem -som bör besluta... Låt honom hålls — det är godt att ha ett tag på en sådan kaxe. I detta ögonblickreste sig Holt och vände sig om. Hans hår var i oordning, hans ansigte förfärligt förstördt. I ena handen höll han ringen, i den andra lådan... På en gång gjorde han sen häftig rörelse, liksom han velat kasta bort alltsammans och rymma bort med bergad samvetsfrid, Men hans goda engel vek ifrån honom — och denna stundinristade för alltid Wilhelm Holts namn bland de fallnes,