Aftonbladet – 15 januari 1859, sida 1

Det rullade tungt derinne och klingade liksom vid klangen af metall; och då han ville upplyfta lådan, kom han i beröring med en kall hand, som blottades och på hvilken en juvelring gnistrade mot månstrålarne. ngestsvetten perlade på Holts. panna, och så djupt upptagen var hvarje tanke af hans själ, att han ej märkte att han på icke särdeles långt afstånd observerades af Moss, hvilken dock nu stack sig bättre undan och med giriga ögon följde alla hans: rörelser. De voro förfärliga i detta ögonblick dessa båda män på den ödsliga stranden, mot hvilken de mörka: vågorna svallade. Holts ansigte, blekt som likets, utvisade de dunkla makternas strid med en alltför svagt motsträfvande själ... Huru vigtig var ej denna stund! Skulle han: ila tillbaka. ochlemna allt? Skulle han denna gång lyckas rädda sig. från svartalfen i sitt hjerta, hvilken ville draga honom; åt :det: svarta djupet, eller skulle han låta draga sig ned? Eikstöld! -Likstöld! tycktes honom nattfåglarna skrika med sina entoniga, röster. Hvarföre skreko de så? Ville de varna eller uppmana? Han hade ju ingenting tänkt. Aen visst hade han tänkt något, ty lyssnade han ej just nu till den smekande demoneny som7 med sin lena tunga hviskade: sHvad godt har den döda qvinnan deraf att hon får behålla sin egendom? Den gagnar icke henne. Sofver hon ej lika lugnt, lefver ej hennes själ:lika säll, der guldet icke eger värde... Men om det får bli qvar här, skäll någon annan komma, eller hemfaller det till -kronan. Män skulle kunna: säga att Moss, som, ehuru på äfstånd, sett nog för att begripa allt, läste -hvarje tanke i.denunge mannens själ. Men ir Moss-var affären, isynnerhet delad, icke or nog mot vågspelet af följderna... Om han dereaiot lät sin. tilltänkte måg, nybegynnaren, hållas, finge han se huru. långt denne -kunde gå — och det blefve alltid ett band i framtiden att använda efter omständigheterna.