Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 1

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN) ROMAN EMILIE CARLEN. Älskade mamma! Sedan jag åter varit ifrån en stund, kommer jag nu igen för att tala om det vigtigaste, nemligen oss sjelfva. Skall jag vara riktigt uppriktig? Skalljag slita bort den slöja, som högmodet och sjelfkänslan vill lägga öfver en del saker? Jag tror jag låtit mamma ana att, sedan den stora förklaringen i somras, vissa framsteg förnummits i det, som ligger mig mest om hjertat, fast jag ej tyckt dem gå fort nog... Ack, funnes de i verkligheten dessa framsteg ... drömde jag dem... eller ville mitt högmodiga sinne låta mamma tro hvad jag ej sjelf trodde? Men se, hvad hände nu? Så fort man ger känslorna skollof, straxt komma tårarne i sällskap ... Föll der icke ett par stycken på mitt brof! Goda, ömma mamma! Det jag nu säger är ingen inbillning: det är en allför sann verklighet. Ditt barn är icke blott som en främling i ett nytt land, utan hon är också en främling i sitt ege hem; och tyvärr är hon det alltjemt i sin mans hjerta. Gud, se till alla unga hustrur, som ieke rätt veta hur de hafva det eller som tyvärr veta det. alltför väl, utan att begripa huru de skola reda sig! Jag tror nästan att Majken anser mig föga bättre än ett litet pjäk — och måhända finnas de, som dela hennes tanke. Tvärtom är jag en stark själ — jag är det bestämdt — men jag har ett mycket dumt fel, att draga mig inom mig sjelf, då min stolthet tillhviskade mig deså ofia återkommande orden: Du är ej på din plats Icke har: jag förmåga att tala med hohom om dörje och sjögräs, ostrontänger, långref ) Se A, B. nils 1—9,