Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 1

och gret mig riktigt mätt; och somjag ej mera är så stolt som jag var i början af vårt äktenskap, så bad jag honom icke räkna så noga med: min oförmåga. Han smekte mig, liksom man smeker ett barn, hvilket behöfver lugnas — men mitt hjerta lugnas ej med några strykningar öfver hårfästet eller några klappningar öfver banden. Det blir då tvärtom, genom förtrytelsen, feber i blodet. Jag känner mig i en fask ställning, verkligen falsk från början till slut. Månne jag på det. hela är ett barn? Månne jag är en mera ytlig varelse än jag trott? Jag frågade honom i går afton, sedan vi druckit vårt tå och förtroligt satt oss vid fönstret, om han ville säga mig de mest framstående af mina fel. Gerna, Emilia lilla, men då måste du också lofva att ej taga humör! Jag Jofvade det med bestämdhet, och han återtog: : Ett af dina fel är:att vilja idealisera hela lifvet. Kanhändap, svarade jag — menar du det äkta lifvet? Må vara — men -märkvatt ickenågotslags lif består-oss mer än idealiska timmar, kanske-någon gång dagar. I öfrigt är det arbete och allvar. Det . är sant, medgaf. jag, att jag närt ilusioner, som varit barnsliga. Men jag skall lägga bort dem, ty jag inser att du bedö-iner äkta lifvet bättre än jag ... Hvilket fel kommer dernäst. RR sDin. lojhet för de dersakerna,som jag.sist nämde. Huruw, utropade jag, cär jag loj jag ? I vissa fall alldeles ofantligt. Hvar är ditt intresse för det hf, som du om fjörton dagar inträder i? Tala vi väl om annat än känslor och sådana. saker, som ha samman-. hgomed demsoch ossesjelfva? Om.du merå vidgade dina åsioters om duinträddet verksamhet och började känna nå 2) menniskor än blott för oss två, skulle du få se att du icke allenast blefve lyckligare och