Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 1

mer Åke inspringande nära nog andlös af brådska, för att bedja mig i all hast kasta kappan öfver mig och följa honom ut, så skulle Jag få se något, som han hoppades kunde Intressera mig. Jag blef både glad och nyfiken. Jag tänkte på något ångfartyg, På något främmande, på Gud vet hvad. Nog af, en frisk vind gick igenom mig: det var säkert att något skulle hända. Men om ralla dessa tankar anade väl Åke ingenting, eljest kunde han visst icke haft mod att-så lugnt bortblåsa mina illusioner. Se, nu äro vi framme! Hvad tycker du omdet här? Så frågade han, då vi vikit om hörnet och kommit in på en rysligt illa luktande gård. Hvad skall jag tycka om? Hvad menar du ? svarade jag uvdrande, ty jag såg ingenting annat än några ohyggligt fula käringar, som rensade och saltade ner fisk, jemte en hel hop barn, upphängande fiskhufvudena på långa stänger. Det var ytterligt vidrigt alltsammans. Åke såg på mig med en riktigt komiskt bekymrad blick. rSer du ej långorna, som. de här tvinnorna behändla med så mycken färdighet! Det är ju ett verkligtnöje att ge akt på allt detta. Jag trodde att du borde vara intresserad deraf liksom jag och hvar och en, som tänker blifva skärgårdsbo. En ryslig beklämning kom öfver mig. Jag kunde ej svara — jag kände mig må illa af ukten och vände skyndsamt om. Följde min: man mig? Nej! Denseftermiddagen, mamma lilla; var just icke rolig och ej heller aftonen, då Åke ändtligen kom hem. Emellertid visade han ej tingaste tecken till; missnöje. Han!tll och med skämtade tet öfver den fina fröken, ven godt och väns igt, :och han spådde öm ett Par år nog blefve Jen sådan noder, att jag sjelf kunde hafva öfverseende öfver både det ena och andra af de nödvändiga göromålen, Jag fick mod att kasta mig i hans famn