Aftonbladet – 14 januari 1859, sida 1

och Gud : vet hvad. Det-är sant-att jag ej förstår de der sakerna, men det borde hvarken förarga eller förödmjuka mig: jag förstår ju så mycket annat jag. Icke heller eger jag en älfvas dansande gång eller en -engels tålmodiga. förmåga att mjukt och tyst och lätt fätta disharmonier. Nej, jag är af annat slag, och ehuru jag har ädla tankar och — det vet jag visst — både fastbet och godhet, händer det ändå att jag, besynnerligt nog, snarare skapar än ändrar disharmonierna, Hvarföre detta? Ditt barn, mamma, ansågs ju som en präktig flicka, och nu är hon just ingenting — det tror jag mig åtminstone läsa i min mans ögon. Gode Gud, skola ett par unga qvinnor i skärgården — den fattiga, kalla, tråkiga skärgården — visa mig, den bildade qvinnan, att jag är dem underlägsen ... och jag måste vara det, ty deras umgänge gör Ake nöje. Jag har god tid, alltför god, att fundera på den frågan: Hurudan skall jag egentligen vara för att fängsla honom så som jag vill se honom fängslad? De svar, mitt förnuft eller: mitt hjerta ge mig, visa sg alltid otjenliga till sina verkningar. Den, som är säker om framgång, har lätt att ställa sig klokt; men då man har goda skäl vatt betvifila den, blir man tvehågsen; missnöjd. med sig sjelf, och sådant göringen nygift fru hvarken bättre eller vackrare. I förra veckan, just som jag satt och i hemlighet broderade på en väst, den jag ärs nade ;ge Åke på hans födelsedag ...... men just nu: öfverfaller mig den tanken att denna strpris var en misslyckad iddå, en:kolossal dumhet, som bäst bevisar att jag här otur i all. Hvad skall Åke med en.broderad väst i skärgården? Jag ser redan hur han er, lägger den i betten på lådan: och bever. den under ett helt lager af korderoj och klädesvästar. Nej, ännu i afton spänner jag, ner den ur bågen ...... ; Men jag skall väl fortsätta der jag slöt, då den här parentesen kom emellan. En dag i förra veckan, ville jag säga, kom