Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 4

trär kg RT Fn sg Kg rn RA Eg rdr trg Nr ENDA Andris rtnts tan så länge hon såg. Vid fyra-tiden bultade fru 13 Sederholm på galsdörren. Pigan gick in och blef tillsagd att hemta bröd hos Mangelsons samt att se)M dermera gå till fru Krutmeyer, som bodde i Klara fr Bergsgränd n:r 29, för att efterhöra buru hon mådde. Fru S. hade dervid anmärkt, att pigan borde tala vid köksjungfrun, men icke vid mamsellen, ty fru a Krutmeyer tyckte icke om att någon frågade efter iti huru hon mådde. Boklund fick derjemte lof att, sedan bon uträttat ärendet, gå till sina slägtingar utan att hon först behöfde komma hem. Då Boklund nu bortgick, läste hon tamburdörren och medtog nyckeln. b Efter hvad vittnet trodde Hade fru Sederholm den) andra nyckeln till tamburdörren hängande innanför ii salsdörren. Salsdörren (mellan tamburen och salen) å var som vanligt tillsluten, utan att vara låst. Hos h fru Krutmeyer träffades ingen, ehuru vittnet både I b ingde och bultade. Vittnet gick derföre. direkte till Ekenbergs, passerande rätt utföre Clara Bergsgränd och Enkhusgränd samt snedt öfver Norrmalmstorg. Efter hvad hon trodde var kl. 6 då hon kom dit och något öfver 8 då hön begaf sig derifrån. Iennes ärende hos Ekenbergs var att ditbära en del uligarn, som hon hade fått af fru Sederholm i afräkning på sin lön, men hvilket hon vid besöket dagen förut hade vidtalat fru Ekenberg att köpa af henne, emedan hon ansett det vara för fint för sitt eget behof. För ullgarnet fick hon af fru Ekenberg 4 rdr 42 sk. Af sina matpenningar hade hon dessutom i behåll 1 rdr :2 sk., och förvarade hon alla penningarne i en skinnpung. Då hon kom hemåt, gick hon in i fru Mangelsons bod, hvarest innevoro fru M., hennes piga samt en gardist vid namn Östberg. Med dessa stod Boklund nu och samtalade till kl. inemot 9. vid hvilken tid hon skulle vara hemma. Under samtalet bad Östberg att han skulle få följa Boklund hem, hvilket hon dock vägrade. Hon utgick ockå ensam ur boden, men märkte att Östberg kom strax efter henne. För öfrigt -såg hon ingen menni: Då hon gick uppför trappan, märkte hon ej att Östberg var efte: henne. Uppkommen i förstugan, framtog hon nyckeln för att låsa upp tamburdörrn, men då hon skulle sätta i nyckeln, gick dörren upp. Den befanns nemligen icke vara tillstängd ens i enkelt Jås, utan stod på glänt. Det var besynnerligt,, sade då pigan Boklund för sig sjelf, och gick dervid bort och kände på salsdörren, som fanns vara låst. Hon påtände nu nyss inköpta och medhafda svafvelstickor och ljus Då det blef ljust, såg hon Östberg stående på mattan strax innanför dörren, hvarvid hon vinkade åt honom med handen att gå sin väg; men Östberg aflägsnade sig likväl ej. Boklund fick nu se att nyc keln satt i tamburdörren på inre sidan, hvarvid hon yttrade till Östberg: Det här var besynnerligt. Derpå gick hon in i köket och såg. sig omkring, men saknade ingenting. På köksbordet strax innanför dörren låg en ljusbit, som syntes ha varit påtänd, men å hvilken en lång bit af veken var utan talg. Tillfrågad af ordföranden om hon sett någon cigarr, förklarade Boklund detta icke ha varit fallet, och hon tillade vidare, att hon hade visat ljusbiten för Östberg. Derpå såg hon cfter vid foten -af-ett i tamburen stående bord, der fru S. pligade, då hon gick bort, lägga salsnyckeln; men någon nyckel fanns der icke: nu. Boklund tyckte det var besynnerligt att matmodren icke sagt, att hon ämnade gå bort. Hon trodde likväl att hon hade gått till kammarjunkaren Eoagelbardts, fastän hon glöm! att låsa tamburdörren. Hon släckte derföre ljuset, tog den i dörren sittande nyckela och hängde den på en spik, tillåste dörren med sin egen nyckel och gick ned för att begifva sig till Engelhardts. Vid porten skildes hon från Östberg, som gick åt höger, medan vittnet tog af åt venster. Vid framkomsten till kammarjunkarens boning träffade hon en ung herre, som hon trodde vara hr Engelhardt, den hon då icke kände. För den unga herrn omtalade hon förhållandet och frågade efter öfverstinnan. Det svarades emellertid, att öfvestinnan icke var der, och man visade henne till majorskan Gillberg, som uppgafs bo i huset n:r 69 vid Regeringsgatan. Boklund hade aldrig varit hos fru Gillberg, och innan hon nu begaf sig dit att söka sin matmoder, gick hon först hem för att se om hon emellertid kunde ha hemkommit. Hemkommen, tände hon ljus och lyste på sängkammarfönstret, dervid hon såg att sängen var orörd. Boklund gick nu ned till fru Mangelson på magasinet och omtalade förhållandet samt -sade hvar hon varit. Derpå ämnade hon begifva sig åstad till fru Gillberg, men som det var sent och hon befarade att blifva utestängd, ville hon först skaffa sig en portnyckel. Hon träffade då i portgången en i huset boende fru Fogelberg, af hvilken hon bad att få låna en portnyckel. Ton kunde dock icke af henne erhålla någon sådan, utan hänvistes att vända sig till fru Silfverstolpe, som bodde en trappa högre upp än fru Sederholm. Af dennas piga erhöll hon ändtligen en portnyckel och begaf sig åstad att uppsöka huset n:r69 på Regeringsgatan. Efter mycket letande och sedan hon frågat flera personer, fick hon slutligen reda på ctt hus, som man sade henne skulle vara 69, men der: slapp hon icke in, fastän hon bultade på. Hon begaf sig då hem, låste upp porten och gick upp i köket, der hon satte sig att vänta på öfverstinnan, som hon trodde skulle komma hem. Sedan hon setat der någon stund, somnade hon och vaknade först på morgonen, då hon strax gick till kammarjunkaren Engelhardt och omtalade att matmodren icke afhörts. — Under sin tjenstetid Åbos öfverstinnan hade hon ej sett något annat silfver än en matsked och en tesked samt af andra dyrbarheter blott de tvenne i chiffonieren hängande klockorna, som hon tyckt vara af guld, och af hvilka den mindre förefallit henne vara emaljerad. Senast såg hon klockorna på söndagsaftonen, då öfverstinnan drog upp dem. -— Hon var närvarande då dörren på tisdagsmorgonen uppdyrkades, men rhindes ej hvem som, då dörren låstes, tog nyckeln. Häktade Ludvig Ödberg blef nu åter införd. Å Ordföranden uppmanade fången att uppgifva hvad I han haft för sig lördagen innan han häktades. . Ödberg uppgaf, att han och hans hyresvärd, garI disten Berg, tillsammans verkställt åtskilliga arbeten, såsom vediläggning 0. s. v. Ordföranden sporde vidare hvilka penningetillgångar han samma dag haft. Ödberg sade sig ha håft hos madam Lönnborg innestående 24 riksdaler, som han förtjent på arbete och sammansparat. I eget förvar hade han om lördagen haft något öfver 6 rår. Ordföranden: Du har inför poliskammaren afgifvit flera hvarandra motsägande berättelser, till följd hvaraf du blifvit misstänkt för det grofva brott, som blifvit föröfvadt å öfverstinnan Sederholm :..s . Ödberg (aforytande under häftig exaltation och starka snyftningar): Nej vid den lefvande Guden, goda hr rådman, är icke jag så oskyldig till det brottet som hr rådman sjelfi Ordföranden uppmanade fången, att om han hade något på sitt samvete, bekänna det och att för öfrigt i alla sina uppgifter noga hålla sig till san1 ningen. Ödberg (ännu gråtande): Ja, hr rådman, jag skall så sanningsenligt bekänna allt hvad jag har på mitt samvete. 2 (Forts. följ.) Br re ee fö mm Ht Pm få rr 1 l i 4 I j i 7 d — Maskinisten Hagelin, anstäld å ånvgfartyget Njord, hade den 15 Dec. sistlidne år, efter att här i staden hafva i sällskap med en annan person intagit förtäring å flera restaurationer, skolat begifva sig till Djurgården, hvarest Han bodde. Han. har dock aldrig återkommit hem, hvadan det är att förmoda, det han under gåendet till hemmet omkommit å isen mellan Skeppsholmen och Djurgården, hvilken förmodan styrkes deraf, att den derstädes i utlagda flottbron nämde dag varit borttagen för gei nomfart. Polisförhör har hållits, men ännu har man icke: fått reda på den person, hvilken nämde qväll innevarit i sällskan med Hagelin å ett portermaga