Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 3

RATE eter er er hr Nr ER ör RR NT Det är emellertid en sådan förening af krafterna, som författaren önskar framkalla, under det han visar både hvarföre det bör ske och huru det skall ske. Dernäst erinrar han, att då i boken flera kända förhållanden anföras, och deri ånyo upprepas hvad ofta tillförene blifvit sagdt, har han dervid följt den vise Platos regel: Sanningen måste ofta och under olika former upprepås, innan hon blir al mänt etkänd och insedd.n I sin översigt af landthushållningens 8 älln ng ixom stiten antyder författaren huru, till öljd af felaktiga grundsatser, jordbruket under en lång period varit tillbakasatt för statsmannaintresset och fabriksindustrien. Så anör han: Som man omöjligen kunde producera alla landets konsumtionsartiklar, så tillgreps en utväg, som bestod i att klassificera produkterna i nödvändighetsr, råämnoen och öfverfiödsvaror.s Härvid iuträffade att alla jordbrukets alster kommo i de första ivenne klasserna, och derföre än tillätos till fri inel, än belades med låga tullsätser, under det att emellanåt landtmannen förbjöds att till utländvingen försälja sin förnäm ta vara -— säden, som nzn sålunda betraktade mera såsony statens än så producentens cgendom. Laundtmannensmest de produkter, mjöl, kött, smör och ost, voro stähas nödvändighetsvarors, och den dyrbaraste at illa hans produkter, ullen, en onekligen högt förädlad produkt, förklarades såsom vråämnetv för fabrikation 0. 8. v. Deremot var jordbrukaren förbjuden stbot. ex. köpa sitt kläde från utlandet, ty våra fasrikanter hade monopolium på denna tillverkning, äfve: som stundom på att köpa den sverska spanmåen. Man förundrar sig nu öfver dylika åsigter och örhållanden; må man dock ej glömma att jordbruict i mycket ännu lider under samma tvång. Såsom en nödvändig reaktion emot denna statshushållning, uppträdde så småningom en ny lära, som dagligen vinner flera anhängare, nemligen den som örraktar öppen täflan och fri handel nationerna emelan. Första åtgärden vid tillämpningen af denna ide vå de svenska förhållandena var att borttaga och aedsätta alla tullafgifter på jordbrukets produkter, d. vy. 8, på hvad man kallade ;nödvändighetsvarorna och såämnena,, Allt skydd för landets jordbruk har såunda försvunnit, och detsamma blifvit utsatt för öppen täflan med alla nationer. Att svenska jordbruset kan uthärda denna täflan, lider intet tvifvel, ty . t är lyckligtvis intet förklemadt barn, ingen drifhusplanta, som faller så snart skyddet försvinner. Att ordbruket ej heller begär något skydd, visar att dess wikare hafva helt andra åsigter än de, som hyllas af ohibitisterha. Deremot fordrar detsamma rättvisa t fordrar att, då alla avdra yrken och näringar få söpa säd, smör, kött, ost, ull m. m., hvarest de biligast kunna erhåHas, landtmånnen äfven måtte få xöpa det jern han behöfver, det kläde och det garn van skall använda, den olja hau begagnar, det socXer han ej kän undvara 0. b. v. för så billigt pris som möjligt, på det att fribandelssystemet ej måtte dllämpas ensåmt på hvad han producerar, utan äfven på hvad han konsumerar. Må fabriksoch stadsmannaintresset ej klaga öfver att i jordbrukarens talklss finna så talrika frihandelsvänner, ty han r blifvit det till följd deraf, att man på jordbruket tillämpat just detta system i dess största utsträckning. För närvarande finna vi jordbrukets ställning ander det mer och mer rådande frihandölssystemet ika orättvis som under prokhi ystemets dagar. Det betalar ej allenast de drygäste statbidragen, utan octalar dessutom en skatt till fabri dustrien och sbruket, som, om den ock är indirekt, dock deriöre ej är mindre betungande. Det må ej anses för mycket begärdt att fordra, det rättvisa i dessa bän: seenden skipas och jordbruket befrias från alla de bördor, som böra dels upphöra, dels jemnare fördelas. Frihandelssystemet, konseqvent genomfördt, framkallade snart såsom en gifven följd en annan föreeelse, lika glädjande för civilisationen som den var vy, Demligen den stora industriella striden nationerna ellan, om hvilken som kan finna bästa afsättninsen med sina varor på verldsmarknaden. Alla länder .4fia dervid med hvarandra, och söka att genom de riedel, som vetenskaperna kunna utforska eliter hanicln uppsöka, höja produktioner af och sänku priset på le varor, som de hafva att afyttra. Täflan är sålunda dagens lösen, i stället för att 00 1 fordna dagar utgjorde allas fruktan. Verldåvarknaden är nu det ställe, hvarest hvarje högt ståde industri söker att afsätta sina produkter, och ivaröst konsumenterna upphandla för billigaste pris wad de behöfva. Att hos oss finnas fabrikanter, 60m fra uppköpet af sina råänmnen t.ex socker på d marknad och getiom en bedröflig tulla; ftving t ina afnämare att af dem köpa den kallade för utlade varan till ett högt pris, hafva vi redan ofvan ntydt. Tiden är dock inne, då detta förvända tföriållande bör uppliöra. och det skall otvifvelaktigt vart gå sin ubtergång till mötes, De fördelar, som en dylik allmän täflan medför ehöfva väl knappast främhålas. Genom den blifer så stor del at menniskos ägtet som möjligt 1tillslle, att förse sig med varor, som förut endast stodo ien mera förmögne till buds. Genom täflan hänviss hvarje land till att företrädesvis bearbeta de kälor till rikedomar, som försynen anvisat detsamma. ngen konstlad industri består detta prof. Alla för ;verge onaturliga produkter skola aldrig på verldsnarknaden göra någon lycka, men vår spanmåh årt jern och våra trävaror skola der ej sakna efterrågan. I förra fallet skola andra länder med mera yhsamma klimatiska förhållanden och en högre in:ustriel utveckling kunna sälja sina varor billigare in vi; i det sistnämda deremot kunna vi täfla med iem, om blott jordbruket, skogshushållningen och sergshandteringen hos oss rätt bedrifvas och ej tyasas af några orättvisa bördor. y Under det att författaren medgifver att iverge är i behof af lättade kommunikatiöir och måste, i likhet med andra länder, ygga jernvägar, erinrar han, att en jernbar vas värde är stort i samma mån som man har ett stort belopp af produkter att sända på densamma, och omvändt skall hennes värde i samma mån vara ringa, som landet hej har mycket att afyttra. En lättare afsättning — säger han — är derföre icke, ensamt vilkoret för.en högre produktion, och framkallar den icke omedelbart. Låtom oss betrakta exempelvis Englands; närmast London selägna, grefskap.. -De hafva sedan urminnes sider med den störstå Jätthet afsatt alla sina produkter på London — men deräs jordöruk tår lögst i hela England. ENer besökom, Prankrike, och äfven der skall man finna, ätt ingalunda de härmast Paris belägna trakterrå ärd de bäst odlade — 0. 8. V. Efter en hastig blick på de artiklar, som vi från utlandet måste införa, och på de ärtiklar, som vi i utbyte kunna lemna, nemligen säd, jern: och irävaror, efter att hafva antydt de farhågor, som äro. fästade vid de tvenne sistnämde artiklarne, erinrar han derom, att sädesexporten är vår säkraste inkomstkälla. Våra finanser — säger han vittna derom, ty de befinna sig alltid i godt skick efter en god skörd, men intaga genast en ofördelaktig ställning efter en svag. Han visar huru 1 åtskilliga länder, der man icke; som här, öfverlemnat landets ekonomiska uts det