Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 1

Gudmars steg, hvilka tycktes blifva allt tyngre och tyngre, ju längre natten framled. Jag vill icke störa honom, sade hon till sig sjelf: ban har en gång utgjutit för mig så mycket som hans manliga hjerta behöfde dela med sig. Det är bonom nu nyttigast att lida ensam — men han lider icke ensam — och måtte Gud höra de böner jag så varm vill be för honoml..... de personer, som stå i beröring med det gammla handelshuset, för att ännu en gång helsa på vid fiskläget, hvarifrån den omgifvande trakten med nyfikenhet väntar det nya handelshusets, den nya solens uppgång; och det är med ett bref från den unga fru Hjelm till hennes mor som vi skola afsluta första afdelningen af vår berättelse, d. v. s. inledningen. 13 KAPITLET. Emilias bref. Älskade, älskade mamma! Min enda tröst under Åkes ständiga resor har jag i brefven till och ifrån mamma. Huru djupt beklagar jag ej de unga hustrur, som icke hafva någon mor att utgjuta sitt bjerta för! Ty ändå, hvem förstår, hvem älskar, hvem förlåter oss så gerna våra fel som en mor? Men jag medgifver att det måste vara en förnuftig .mor, som skall emottaga alla dessa den: oerfarna dotterns förtroenden,ty finge hen blott medhåll och beklagande, så kunde hen slutligen öfvertyga sig sjelf att hou vore olycklig. Mamma säger så sant i de här orden, som jag ofta omläst: Mimmi lilla, du får icke glömma att utsädet och skörden aldrig följas åt! Ingenting inaturen frambringas-med konst: naturen utvecklar sig efter sina egna lagar och harmonier; och den, som i hjertats förhållanden följer denna naturens. enkla lära, gör väl och förfelar sällan målet. : Tack, lilla mamma, för dessa ord! De trö