Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 1

tusen evigheter blifva min måg — är det klart det? Solklart. Men det är alltför grymt att icke göra åtskilnad mellan den enskilte mannen och tjenstemannen. I mågskap, herre, måste de båda vara ett! Du kunde eljest ha gjort mig hvilken förtret som helst, och jag skulle förlåtit — ty jag är en fridsam man och älskar mitt barn framför allt annat — men nu rörde förolämpningen mitt affärslif: det är derföre som det är omöjligt att glömma, och derföre skall också du plikta för din vettvillighet att löpa åstad och sätta den fördömda tullkammarns intressen framför mina... Nu har jag slutat. En af dessa tystnader, som vanligen åtfölja stora förklaringar och alltid äro så pinsamma, inträdde nu. Moss började knäppa igen sin rock, för att gå, och tog fram den nya cigarren. Ännu sade ingen ett ord. Kapellpredikanten sattstyf och rak. Gudmar blickade ned mot marken. Då steg Thorborg upp, gick fram och räckte handen åt köpmannen. Vi ha varit vänner i så många år, farbror Moss — och, tro mig, hvad som icke syns på pappa och Gudmar, det käns. Skilsicke ifrån oss i vrede! Låt oss tänka godt om hvarandra, ty hvar och en handlar efter sin öfvertygelse, och ehuru pappa ännu alltjemt tiger, — THorborgs ögon skickade nu oemotståndliga blickar bort till fadern — så kommer hån dock i hemlighet att längta efter farbrors förnyade besök. Käpellpredikanten sträckte nu i sin ordning fram handen. Hon har rätt — så har hon alltid, den enfaldiga flickungen! Efter det så skall vara, så låt oss icke mer-tala om de fordna planerna, men låt oss vara vänner! Viäro begge för gamla att börja på nytt. ,Glad att Bror säger det — se här min hand! Och vill äfven Gudmar taga den,så må också vi två skiljas i frid. pPå de föreslagna vilkoren ger ej jag min hånd; Jag vill icke icke binda mig. Om jag