Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 1

dast af aktning för Majken och hennes far som jag fruktade att yttra mig annorlunda än med lugn ... Men här är jag nul Rätt så, unge herre! -Supponerar det skulle ba stått bättre till, om du låtit aktningsprofven bli mera påtagliga, medan tid var. De hafva aldrig uteblifvit, der pligten icke lagt band på den enskilta känslan. Pligten, pligten — stort ord, kantänka! Väl för dig, om den ersätter hvad den kostat... Men nog nu om det som varit. Mitt ärende gäller framtiden. Bror parlamenterar för länge! högg kapellpredikanten tvärt in, utan att gifva ringaste akt på Thorborgs alla vinkar och blickar. Och jag tycker att Gudmar nu aflagt tillräckligt tålamodsprof. Majken är en juvel, värd många försakelser — jag sätter henne öfver alla qvinnor på jorden — men en menniskas tålamod och hederskänsla bör ha någon slags gräns. Behagar bror nu skjuta af sista skottet Moss reste sig upp. Det var min afsigt att bjuda frid mellan våra: hus — supponerar att också bror hade någon önskan åt det nållet, liksom jagsjelf: gamla vanor sitta qvar i kroppen och dra mig ännu gerna hit. Men sämjan återknytes blott på ett sätt, och detär att Gudmar för allo och bestämdt afstår från hvarje förhoppning, som har sammanhang med min dotter. Ty ehuru jag ännu icke kan uppge namnet. på den, som jag ärnar ta till måg, är han dock redan utvald. Vidare får framtiden förklara. Gudrnar var mycket blek, och en stark frössbrytning skakade honom, då han svarade: Ursäkta mig, farbror Moss, men jag kan icke. lemna . något annat svar än detta: Nu och alltid skall jag anse mina med Majken veslade löften lika bindande: I följd deraf kan jag heller aldrig uppgifva hoppet. Jaså, är det på det sättet detstår till med hedern och pligten — herr Jöjtnanten vill lika som stjäla sig in i mitt bus. Men hör nu mi sista; ord: Den man, som förolänspat sin till lärkte svärfar, såsom löjtnanten har förölämpat mig, kan aldrig i evighet, nej icke efte