Aftonbladet – 13 januari 1859, sida 1

men särdeles aktningsfullt helsade på honom, blef nu nästan mörkblå af harm. Supponerar,, talade han med kraft och stolthet, att ett sådant ämne bättre lämpar sig för fyra öron än åtta! Men skulle rent spel föredras framför en förtrolig vink, så må jag säga öppet att min dotters rykte i anseende till hennes karakter är höjdt öfver allt sladder. Och derjemte supponerar jag att den, som fått åtnjuta ynnesten, nog sjelf räknar ut att den, hvilken lyckan en gång flaxat rakt i famn, kan ge sig glatta fan på att hon sedan ärnar vända hosom ryggen för lifslängd! Åtminstone gäller det i den lyckan, som vi nu tala om. : Med upprörd blick såg Gudmar på sin lilla fyrbåk, men den glänste så vackert emot honom, att han sväljde harmen och gjorde ett slag nedåt gången. Menniskan spår och Gud rår, min bror! svarade kapellpredikanten, i det han med ett riktigt retsamt lugn tömde toddyglaset och och begärde mer socker, Gud må rå — supponerar det är , Hans rättighet — men jag må också rå, efter det är just Guds eget ord som gifvit mig rättighet öfver mitt eget barn ... Och nu var ärendet att säga en sak, som jag eljest icke skulle ha sagt så lätt, om icke blodet kommit i farten ... Ack, goda farbror Moss,, inföll Thorborg innerligt bedjande, det är icke lyckligt att tala, då blodet siuder för fort!, Deri, lilla Thorborg, supponerar jag att du har fullkomligt rätt, och du är så klok och snäll, att om jag häft en son, skulle jag aldrig ha begärt en bättre sovhustru. Men nu är just knuten att jag endast har en dotter, och hvad jag i afscende på henne har att det måste jag säga — och ifall herr löjmanten icke tycker att det är för svårt att sc mig i synen, så anbåller jag att han ville jvarn så god och komma tillbaka! Det var icke af blygseln, : yttrade Gudmar framstigande, som jag gick undan, utan farbror må vara öfvertygad om att det var en