Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 2

tider och der Trollets spinnrock surrade i kapp med henne sjelf. På vinden funnos tvänne små kamrar, en för Gudmar och en för Thorborg. Hit upp till höganloftsburen ilade nu den ljusskimrande älfvan, och ljusskimrande var hon, ty utom det att hon hela sommaren igenom bar helt ljusa bomullsklädningar, hvilka hon sjelf väft, syntes alltid ett skimmer af ljuf frid på hennes milda ansigte. Derjemte låg i hennes blick och väsende något styrkande och tröstande för både sjuka sinnen och upprörda lidelser; och de kroppsligt sjuka hela nejden omkring hade i henne en läkarinna i dubbel mening, ty Thorborg förstod sig äfven på den enklare medicin, som begagnas för vanligare sjukdomsfall. Också ansågs hon som en af de goda englar, som Gud nedsändt att lotsa vilsefarande själar i säker hamn. Gudmar .. Nej, han är icke här heller ! sade hon, i det hon slog upp på vid gafvel dörren till det rum, som jaktlöjtnanten bebodde, då han hade tid att bo någorstädes på landbacken., Och en täck kammare var det, med utsigt öfver hafvets smalare vikar. Men nu hördes Gudmars röst nerifrån. Kom hit, syster lilla, så skall jag säga dig ett ord ! Ack, är du der... Här hat du mig I ett ögonblick var hon nere och satt nu i förmakssoffan med brodern bredvid sig. Hvad är det nu? Farbror Moss ankomst på samma gång gjoråe att jag ej fick tala med dig. Åh, jag begriper nog anledningen till besöket ! I hvilken ton du säger det! Tror du icke att det kan bli fråga om försoning? Han tänka på försoning — åh nej, den såken tror jag ej att han skulle tänka på ens i sin dödsstund, såframt ej Gud under tiden gör något underverk.