Aftonbladet – 12 januari 1859, sida 2

Inte har jag sett fnyken af honom. För öfrigt har jag inte sofvit i natt, och så skall den här Mossen börja springa här igen, liksom en inte hade springare nog förut till smulorna. Och sen skall jag säga henne, Thorborg, att hon är för gammal att sopa flundrorna med sig med kjortelkanten ! Men det fins inte ett sådant hus som detta: om en kristen menniska skall å sta och plocka några fattiga blåbär, straxt ska både prester och gumsar löpa andan ur sig. Nå nå, han skallinte på sommarnöje i bråbraske den gumsen, det lofvar jag och trollet med ! Thorborg, som var lika van vid jungfru Vivikas som vid hafvets stormar, hade längesedan försvunnit inne i den öfverbygda förstugan, med midsommarskransarne i taket och långrefven på väggen, och öppnade dörren till det lilla förmaket, som såg för innerligen hemålt ut med sina rödhvita gardiner och sitt rosiga kattun på soffan och stolarne. Vidare egde rummet en klaffpulpet med blå potpurri-urnor, framför soffan ett gammaldags bord med infattad porslinsbricka och på denna en utmärkt vacker telåda af engelsk pläter, som Thorborg för ett par år sedan fått till skänks af en utländsk sjökapten. Hela denna lilla lyx, förhöjd af blommorna i fönstren och ett par kanariefåglar i sin bur, förekom Thorborg såsom ett inbegrepp af allt behag och trefnad. Ja, sjelfva hennes vän Majkens rum funno icke mera nåd för hennes fromma ögon än denna lilla verld, den hon sjelf nära nog skapat, åtminstone ihopskrapat. På ena sidan om detta högtidsgemak låg kapellpredikantens egen kammare, der embetsförrättningarne egde rum, såframt det ej var barndop eller vigsel, ty då var förmaket upplåtet. På andra sidan låg hvardagsstugan, der det lilla hushållet höll sina tarfliga mål