jag har aldrig stått på mer än en spänd fot, och detär den här kanaljen, som jag för mina gamla synders skull måste dras med. Beträffande åter våra slägtförhållanden, har spänningen varit helt och hållet å min ärade brörs sida. Ett starkt harklinde och rynkade ögonbryn utgjorde Moss enda svar. Nånå, det var brors rättighet att afvisa son mins anbud, och det förtjente han nära nog för sin dumhet att komma till bror i friareärenden knappt fjerndels-året efter det han bringat bror på en förlust af Herran vet hur många tusen riksdaler. t Moss kände sig mera förolämpad och kränkt, än han för någon skulle vilja hafva tillstått, öfver det obesvärade och åjerfva sätt, hvarpå hans gamle vän tog saken. Här tycktes hvarken vara fråga om sorg eller saknad, långt mindre om undfallenhet. Det blir af stort gagn, supponerar jag, ifall bror ger sin herr son del af de der tankarna — jag säger med flit ger, ty hade de varit förut vederbörligen inpräglade hos honom, så förmodar jag att han icke lagt sig ombörd med det här sista tilltaget. Hvad då för tilltag? röt kapellpredikanten till, i det han svängde om stolen, på hvilken han, sedan Moss tagit plats, åter hade satt sig, och hans grå ögonbryn drogos ihop på ett så bistert sätt, att det syntes vara all fara att;Thorborgs planeringar för friden skulle gå i qvaf. Joho, svarade Moss med eftertryck, jag menar hans lömskhet att under förevändning af visitation lägga ombord vid båten, der Majken befann sig, och föra henne på sjelfva tulljakten hem till Svartskär. ; Anamma den pojken — har han gjort det? Icke illa, icke illa! Ännu lefva de gamle gu