stycken ur någon tjenlig bok, så att här mindre bli fråga om särskilta, på förhand meddelade reglor, är om noggrant aktgifvande på sammanhanget i dei stycke, som lärjungen förelägges. I andra klassen fortsättas skriföfningarne äfven. som 1ättskrifning och muntliga språköfningar. Dö lärjungen i föregående klass i sammanhang med den första undervisningen i tyska språket bör hafva inhemtat elementerna af allmän grammatik eller dt så kallade grammatiska kategorierna, bör han al lärarne nu kunna göras uppmärksam på ordens böj ning i modersmålet och deras olika egenskaper så som delar af satser. I följande tvenne klasser bör formläran kunna be handlas utförligare och sättas i förbindelse dels mec satsoch läseöfningar, dels med kortare uppsatser ai lärjungen, -hvilka antingen genom form af berättel ser uppfordra honom att väl återgifva ett bekani ämne, t. ex. folksagor eller drag ur utmärkta pe soners lefnad, eller genom form af beskrifning pröfv: hans förmåga att iakttaga. Vid de skriftliga och muntliga öfningarne bör läraren -ock särskilt fäste lärjungens uppmärksamhet på ordens grundbetydelsc och lära honom att följa begreppens skiftningar, så som ett vilkor för att vinna säkerhet i val af bilder I fjerde klassen torde lärjungen vara tillräckligt förberedd för en utförligare behandling af läran on satsen och dess delar samt om interpunktionen, likväl så, att denna lära mindre framställes såsom er teori, än meddelas genom muntliga och skriftliga öfningar, De sistnämda kunma här äfven antages form af lättare uppsatser; men innan läraren fordra; dylika arbeten af lärjungen, bör han öfvertyga sig derom, att denne kommit till en viss klarhet i af seende på ämnet, samt gifva honom lämplig anvisning till dess rätta uppställning och behandling. Utan en sådan förutgående, i mån af lärjungens framsteg småningom utvidgad anordning, skulle öfningarne i uppsatser kunna länge fortgå, utan ati fullt utveckla sin bildande kraft eller hos lärjunger framkalla förökad förmåga att klart och följdriktigt framställa sina tankar. Vid fortsatta läseöfningar bör man i högre grad än förut kunna fordra en god och vacker uppläsning samt en riktig betoning. På nästa steg af undervisningen må lärjungen, i stället för de läseöfningar, som dittills förekommit. få göra bekantskap med någon bland våra yppersta författare, genom läsning af stycken ur deras skrifter, hvilka blifvit så valda och ordnade, att det vigtigaste af Titteraturens utveckling derunder blifver honom meddeladt. Med den kännedom han nu kan antagas hafva förvärfvat af såväl tyska som latinska språken, böra jemförelser emellan hvartdera af dessa språk och modersmålet på en gång utgöra en måttstock på hans insigter i detta sistnämda och tillika icke obetydligt utvidga dem. Det blir här icke blott begrepp, som sättas mot begrepp, utan lärjungen bör ock småningom dels vid läsning, dels vid utarbetandet af egna uppsatser komma till allt större klarhet i afseende på det olika åskådningssätt i de ifrågavarande språken. I följande klass bör kännedomen af fäderneslandets litteratur göras lefvande och fruktbar derigenom, att lärjungen nu må erhålla nödiga upplysningar om författarne och deras lefnadsförhållanden samt sålunda sättas i stånd att bättre förstå och uppfatta innehållet af det lästa äfvensom att känna det inflytande våra bästa författare på bildningen i vårt fädernesland utöfvat. Läsningen bör här kunna omfatta äfven ett urval af norsk och dansk litteratur, såsom i afseende på både språk och innehåll beslägtade med vår egen. De uppsatser, hvilka numera förekomma, böra vara utförligare än förut och vittna om en någorlunda sjelfständig behandling, hvarför äfven för deras utarbetande medgifves lärjungen längre tid än förut. Vid utgifvandet af ämnen för dessa uppsatser bör läraren städse på förhand gifva en ledning i afseende på den rätta gången af den tankeföljd, som skall framställas; någon gång torde han dervid äfven böra ingå i en framställning af de reglor, som i allmänhet böra iakttagas för en klar och riktig utveckling af ett gifvet ämne. Tillika må lärjungen genom skriftliga öfversättningar från främmande, dels äldre, dels nyare språk, öfvas att urskilja språkens olika skaplynne, samt vinna en sådan kännedom af modersmålets tillgångar, som låter honom följa det främmande språkets uttryck så nära som möjligt, under det han kläder författarens tankar i inhemsk drägt; genom hvilken öfning lärjungen äfven torde komma att finna och inse, att hvarje god öfversättning är en i viss grad sjelfständig skapelse. I öfversta klassen böra de muntliga öfningar, hvilka redan förut begybt, kunna understundom intaga karakteren af fria föredrag öfver ämfen, antingen föreskrifna af läraren eller efter dennes anvisning valda af lärjungen. sDessa föredrag må, för att sysselsätta flera lärjungar på en gång, stundom öfvergå till diskussion eller talötningar sådana de hittills i skolorna förekommit, så att olika, åsigter må söka göra sig gällande och derefter utvecklas, rättas eller förmedlas af läraren. Vid. valet af ämnen för alla dessa muntliga öfningar må läraren inskränka sig till kretsen af de för lärjungen mera bekanta föremål och företrädesvis anvisa honom att behandla sådana föremål, som kräfva en framställning af ett objektivt innehåll och ej lemnar fritt spelrum för den ungdomliga fantasien och känslan. Vid all behandling af modersmålet bör, enligt komitns åsigt, läraren söka att allt mer och mer föra lärjungen från en klarare insigt i det redan från början för honom bekanta modersmålets väsende till förmåga att beherrska språkets form. (Forts.)