Aftonbladet – 10 januari 1859, sida 2

ha försummat att stämpla såsom partiskhet. Inrikesministern ville ej utsätta sig för en lylik beskyllning; han fruktade de olägenheer, som häraf kunde uppkomma för honom sjelf från presterskapets sida; och för att på ;n gång förekomma hvarje obehaglig kollision, lät han den religiösa diskussionen påalla nåll upphöra, Hr Delangle är en ganska klok minister; aan. förmildrar så mycket han förmår strängaeten af den drakoniska.lagstiftning, hvarmed. nan är utrustad. Han vill hellre förekomma in förhärja; häruti ganska olik ministern Espinasse, hvilken, i sin egenskap af en äkta soldat, högg till kors och tvärs, undertryckande, indragande, arresterande, deporterande. 3ex månader hade varit tillräckliga för en lylik förvaltning att göra ända på kejsardömet. Hr Delangle kom rätt väl till pass för att rädda detsamma. Vilja vinuwhärmed hafva sagt, att hela verlden finner sig nöjd? Insalunda! Vi qväfvas under ett regeringssätt. som oaktadt de af en minister personliger härrörande modifikationerna icke destomindre helt och hållet är i saknad af all slags garanti; vi hoppas på denna frihet, som man lofvat oss såsom kronan på verket! Men hvilar väl nu detta verk, denna bygnad sjelf på så säkra grundvalar? Man kan tillåta sig at: tvifla deruppå. Partierna ha förlorat ingerting af sin styrka, icke uppgifvit någonting a! sina anspråk... De arbeta i hemlighet, de afvakta under tystnad; om några söndringar då och då inom dem uppkomma, så äro dessa utan betydenhet, och ha ingen annan verkan än att fastare tillknyta föreningen. Tallmänhet förblifver man emellertid lugn; affärerna taga så många menniskors hela lif i anspråk. att man ännu föredrager att vidhålla en sakernas ordning, som i brist af andra fördelar åtminstone erbjuder säkerhet, än att våga sig.in på en förändring, hvarigenom allt skulle kunna sättas på spel. Men denna resignation bevisar ingenting för maktens varaktighet; det första djerfva slag skulle kasta densamma öfverända. Det vissa är, att det icke blefve de personer, hvilka den. öfverhopat med sina ynnestbevis, som skulle uppoffra sig för dess räddning. Den nuvarande regeringen är i saknad af ett vilkor, hvarförutan ingen styrelse i Frankrike kan ega bestånd, nemligen aktning och tillgifvenhet från de upplysta samhällsklassernas sida. Regeringen går så godt den kan med tillhjelp af de sina, och man måste bekänna, att hos dessa ligger hvarken nationens ära eller dess styrka. Om styrelsen sjelf icke insett detta, så borde sådana rättegångar, som den nyss omnämda, hvilken hon anställt emot hr Montalembert, upplysa henne om den verkliga ställningen. Huru många bittra saker, huru många förödmjukande erinringar utgingo ej från hr Berryers läppar! Presidenten oeh domaren måtte ha darrat på sina stolar; men advokaten har varit nog skicklig att lyckas säga allt hvad han ville säga. För öfrigt har denna rättegång, Hvarvid regeringen hade vida mer att förlora än att vinna, funnit ganska föga genljud bland allmänheten. Hr Montalembert erkännes vara en utmärkt tänkare, en hänförande talare, men :ban är ingenting mindre än populär. Hvad har han väl gjort för friheten, då -han befann sig i tillfälleatt kunna göra den tjenster? Har han icke voterat eller låtit votera nästan alla de lagar, som hade till ändamål att inskränka friheten? Och denna makt, som han nu :angriper, har han icke mer än någon annan bidragit att bringa den dit der. den nu är? Hvad har han då väl att beklaga sig öfver? Han har blifvit straffad på samma punkt, der han syndat; och detta med rätta. Derföre intresserar sd ej heller någon för honom. Man ser ej i honom någonting annat-än en dyrkare af sin egen person, sökande efter en piedestal för att göra denna mera synbar, en trumpet för att äska ljud; men som i grunden ganska litet bekymrar sig om det allmänna bästa och den allmänna belåtenheten. Man har förvånat sig öfver den benådning, som mellankom den 2 December till förmån för den ädle grefven; några ha till och med klandrat denna åtgärd, och ansett den fören oskicklighet. Häruti har man haft orätt. Då kejsaren valde den 2 December för att benåda Montalembert, kunde han svårligen ha spelat den anklagade et värre spratt. Var detta ej att erinra honom om allt hvad han gjort för den sak, som: triumferade på denna märkliga dag, samt derjemte låta bonom likasom taga på hvad man skulle kunna kalla hans politiska affall? Hr Montalambert har som man vet vägrat emottaga nåden, på den grund, att besvärstiden änru icke var tilländalupen, och domen sålunda icke egde laga kraft. Men kejsaren höll: sig, och efter öfverrättens dom förnyade han sitt benådningsdekret, så att:hr Montalembert nu med eller mot sin vilja förblir på fri fot. och icke ens får erlägga böterna. MHvilket obehag! N Under det vid den session, då Montålembertska målet förekom, de-personer, som voro försedda med inträdeskort, intogo sina platser blickade en stor hop lättrogna efter storfursten Konstantin. Man hade. verkligen spridt ut det ryktet, att ban önskade bevista sessionen, för att med egna ögon taga kännedom om det sätt, hvaruppå rättvisan skipas i Frankrike. Ett dylikt skådespel,skulle visserligen ha för honom utgjort en nyttig lärdom: men storfursten hade helt andra saker att tänka på. Dessutom passerade han Paris så bastigt, att han knappt fann tid för de oundgängligaste visiter. Man har således ej fåt! se honom, och man har temligen lätt tröstat sie deröfver. Storfursten Konstantin har ej