Aftonbladet – 10 januari 1859, sida 1

delålders fru, med sitt bleka vänliga ansigte till hälften gömdt under en stor gul nankinskråka, och utdelade de sista orderna åt huspigan. Men hon hann ej denna gång till kapellgården, ty just då hon kommit ett stycke från byggningen bortåt krökningen af strandbuägten, varseblef hon en syn, som fastnaglade henne på stillet. Hvad i herrans namh betyder det här? frågade hon sig helt högt. Hon gnuggade sina ögon... Ja, det var verkligen tulljakten, som med en behaglig rörelse svajade upp och lade sig Vid bryggan. Men var väl det alt? Hvem stod på däcket och viftade? Det var ju Majken — Majken, som borde vara i Norge, i skydd för Gudmar och som det oaktadt nu kom på hans egen båt. Blef hon väl glad den stackars frun? Hon älskade gin dotter så varmt, så varmt, men ändå nästan stelnade blodet kring hennes hjerta. I Majkens barndom. brukade fadern, då han aflägsnade sig, alltid yttra: Beate-Marie, jag säger dig, låt mig finna flickan, när jag återkommer! Men nu var just knuten att Kan icke ville finna henne, och huru den goda frun för detta brydsamma fall skulle ställa sig kunde hon i sin ängslan icke utreda, Promenaden till kapellgården gick genast i qvaf; och ställande vägen ned till bryggan, kände hon endast ögonblickets lycka, då hon slöt döttern, som redan sprungit i land, intill sitt varma modershjerta. Så, mamma lillan, utropade Majken med tröstrik glädtighet, jag ser nog hur det är, men var icke bekymrad! Jag skall nog manövrera pappas dåliga lynne tills vi komma på hjelplig ankargrund... Se, Gudmar väntar att få helsa på mamma — han reser i ögons blicket.