Aftonbladet – 8 januari 1859, sida 2

200 HO AR tulljakten follt-syn des anropet. , Hög tid! utlät sig skepparen med ett kort skratt. Men nu skall mamsell ändå vara så flitig och inte göra någet sppehåll för sin del sakerna skickar jag sedan af från mitt i qväll för jag: är dj igt Orolig tillsinnes innan jakten dragit af åt Blåkulla, och jag fått tag i ankarn; söm råser sin väg allt hväd hån hinner. sMåjker hörde ingenting vidare, Hennes ögon, liksom hennes klappande hjerta, följde den lätta tullbåtens alla rörelser, och ett glädtigt leende sväfvade på Hennes läppar hvar gång den vajanfle flaggen sände henöe en helsning. ; ; Men nu blef-hon varse den unge befälhafvaren sjelf, söm stod på den upphöjda delen af det-lilla däcket. Han viftade med hatten och kikaren) som han höll i handen, lät förstå att äfven han längesedan observerat henne, Och aw kom han allt närmares 7 Liknade: väl den unge kustuppsyningsmannen den bild; som köpman Moss för sin reskamrät, berr Holt, hade uppdragit? Det är ioke: troligt att! mångaskulle på det porträttet hä Ikäntrigen honom. å Hani var en hög; smärt ungersven.: Men Kans-kropps smidighet gaf honöm vid de flesta skiften i hans tröttsamma befattning många fördelar. Och hans ansigte, just nu belyst af morgönsolen; de bruna korta lockarna, fläktande för vinden, och deskarpseende mörkblå Ma fortfarande riktäde på Majken, syntes lig; Omedelbart derpå hörs Häntyda :på en karakter, hvars kompass aldrig visar! misste, utaf styr Kurs rakt på målet, gälde det än vinster eller förluster af högsta bet Blåg!noc : dok nu lågo båtarne sida vid sida. Nå; se herr löjtnäntens; sade Ragnar med: den behagliga frirbdighketen hög en skeppare,