Aftonbladet – 8 januari 1859, sida 1

icke, afbrutens ens: vaf så. mycketisom. en; sjös fogelsoskriseller flaxande, den behagligt uppr friskade luften: efter-dagens; hetta. deti egna firgspelet; allt uppfattades med. förtjusningaf ett; ungt fruntimmer; som:chelt ogeneradtJåg ätiträckt på: en stor. påcklår. Kötternachvilade måt-enpotatissäcks och hufvudet påen;kudde; somvgick så parallelt med relingenssattsden hvilandexkunde; bålla sina ögonroafbrutet föstade på sjön, hvilken erhöll en-utomordentligt grånnebelysning igenom . det .fösforiska :sken; som iven lång linie, en riktig silfverflod, följde efterrkölvattnet. 257 sor v f låg skärgårdens Sönderslitna klippkust med sina otaliga Kolmar och skär inbäddad i töcken; men dessa töcken Voro ej tätare än att man kunde se de i sig sjelfvå så intressanta bergdaningarne i dunklet antaga ännu intressantare skapnader, nästan hvar och en föremål för någon Historia eller sägen. s d Jag kunde;ligga här. ett halft örhundrade, och njuta gudatillvaron, af. jenqsådan nattb sade. Maria Moss reller Majken, såsom hon benämdesiaf sin;fader. .uTy detivarihon, köpmannens; enda älskade barnyhans majblomster, som på eget bevåg gjorde. hemresan, och;hvilken syntes: vara temligen, obekymrad öfver-det fyrhvarpå denna hennes: handling. skulle upptagas. 5; Menudetivar ioks blott; fadern som, gifvit heöneett-smeknamn;shennes synnerligenigode vän, den gamle rkapellpredikanten, badet begåfvat benne .mediett-annat, hvilket. det påstofis.att hon ännu bättre uppbar. Han, kalladesbenne nemligens aldrig annat. än Skölds mön, och visst. äratt hadesskön Majken ilefr vat på den tiden, då nordens qvinnor drogo ut i härnad, skulle hon minsann icke varit den sista att skära en lager, hvilken väl kun