Aftonbladet – 7 januari 1859, sida 1

mig att nödgas afslå en så: oskyldig bön. Men jag hoppas du skall förstå mig, då jag säger dig att: min mor alltid nämde mig med det ärliga och gamla svenska namnet Åke, som länge varit i hennes slägt. Min far deremot, som haft en bror med namnet Vincent, kallade mig så ibland, men det klingade främmande och obehagligt i mitt-öra. Då får jag väl afstå... Men säg — ifall jag bedt dig derom som fästmö? Då skulle jag hafva yttrat mig som nu. Och du hade kanske tillagt hvad jag hört sägas, att en man en gång svarade, då det var fråga om brytning med fästmön för modrens: skull: En fästmö kan man få igen, men aldrig en mor Otvifvelaktigt hade jag tänkt detsamma, om jag också ej gifvit svaret med samma öppenhet... Och nu, Emilia lilla, får du nöja dig med Åke, ty hvarje minne af min: mor är för mig en helig relik... Men jag måste skynda ner till stranden! Hör, kära Emiha, kan du ställa till en liten middag — det vore så: passande: Stor sak, om det-ej blir myc: ket mat: vi ha goda viner.n Jag vill göra mitt bästa. Ake nickade vänligt åt sin unga hustru, i detsamma han gick. Så-spart han var borta; knäppte den unga frun ibop sina händer och uttalade i sin själ en: djup och förtröstansfull tacksägelse för det; som i dag varit, och en varm bön för det, som kunde komma. Derefter sade hon halfhögt: Icke betyder det något att jag fick det der afslaget — jag hade icke heller just nu bort framkomma med detta infall... Men i alla fall var det ett afslag, och en mor är alltid en farlig rival, äfven om hon icke lefver på jorden. Hvad betyder att lefva på jorden mot att lefva i hjertat... Men — såsom han sade — nu punkt och ny sidal