Aftonbladet – 7 januari 1859, sida 1

utsprungen från den eviga kärleken. sjelf, är ett inbegrepp af allt det gudomliga, som kan aftryckas i ett menniskohjerta. O, Gud, utropade Emilia, i det hon utan all passionerad rörelse, men med ett djup af oändlig tillgifvenhet fattade sin mans hand, o. Gud, hvad du är grannlaga och högsinnad! Jag vet nog hvad jag ville hafva förtrott dig — men det är bra som det är. Nu förklarar jag dig högtidligt att jag vill vara nöjd att lefva: hvar du finner det bäst; och:på den nya väg, jag nu beträder, skall jag troget försöka uppfylla mitt kall som din värdiga hustru. Och jag lofvar dig derjemte-att jag aldrig med otålighet vill söka. framflytta något förhållande. Detta är värdigt och ädelt. både. tänkt och taladt, min lilla hustru! Jag upptager ditt löfte och anser det heligare i dag, än då det gafs inför presten i ett lysande sällskap. Låt oss sedan tro och hoppas, att ifall våra ömsesidiga löften befunnits: värdiga att upptecknas hos Gud, så skall ock han, då ban finner tiden inne, låta oss komma: himlen närmare ... Ochnu: tankstreck, punktoch ny sidal Gif mig blott först tio minuter, så-skall jag sedan kunna uppträda för dina väntade gäster som en god värdinna och husfru! Men nu vill jag använda dessa tio minuter; först för att tacka dig att du låtit mig se mera af ditt hjerta än Jag hittills sett, och dernäst ville jag framställa en bön, ganska barnslig måhända, men jag lofvar att icke blifva ledsen, ifall du afslår den. Låt mig höra den bönen, mitt barn! . Du har två dopnamn; Åke:och Vincent, Åke har alltid en så allvarsam: klang, Vincent deremoöt en mycket ljufvare, och den benämningen skulle blifva mig som ett litet smeknamn., Vet du, Emilia lila, det riktigt smärtar