Aftonbladet – 5 januari 1859, sida 3

RE RE I 1 ARTS a RR TPAUR IG ter, då man på menniskans förslag slutligen dl ingår en kompromiss, hvarpå man förfogar Åsig till komitemiddagen. Stycket slutas med fnågra af menniskan ihr Zetterholm) afsjungIna kupletter med nyårsönskningar och en stor Åtablå, föreställande det nya året omgifvet af alla komitens ledamöter. alltsammans i en I briljant belysning af bengaliska eldar, Den förmente prinsen. Hr Crusenstolpe, som under sin mångskifd tande skriftställareverksamhet så ofta lyckats att på ett pikant sätt mystifiera allmänheten, har nu haft den oturen att på ett i hög grad komiskt sätt sjelf blifva mystifierad. Tilldragelsen har ett visst slägttycke med den mystifikation, som utgifvaren af Minerva blef utsatt för genom den Macferlanska trillann. En dag för ett par månader sedan får hr Crusenstolpe besök af en utländning, naturligtvis utrustad med ädel hållning och ett intressant utseende,, kanske äfven med en lysande bandstump i knapphålet. Han presenterar sig helt ogeneradt såsom en sonson af konung Gustaf III, följaktligen en qvasi-prins, fastän på sidolinien, hvilket dock ingalunda minskade, utan tvärtom multiplicerade pikantiteten, för att tala med en af hufvudstadens originellaste källarmästare. Hr Crusenstolpe blir helt begripligt hänryckt deröfver att en prins af blodet bums fallit ner här i hufvudstaden, utan att hos höga vederbörande notificera sin ankomst, och superlativt förtjust deröfver att hans höghet hittat vägen upp till -Sqvalbergsgatan. Prinsen förklarade sig endast hafva hitkommit i den ganska lofliga afsigten att formera bekantskap med sina slägtingar på mödernesidan; men alls icke för att framställa några anspråk på svenska kronan eller på palatset vid Gustaf Adolfs torg. Han var således ingen pretendent, utan blott en intressant personlighet, just i hr Crusenstolpes smak, och utan alla uppåtsträfvande planer. Hans besök kunde alltså på intet sätt kompromettera en-så lojal undersåte som hr Crusenstolpe, hvilken, efter att noga hafva betraktat den förmente prinsen, genast upptäcker ;att han verkligen är en smula sned i synenn, som antäges vara ett ovedersägligt bevis på hans afstamning från snillekonungen, och icke en tillfällig verkan t. ex. af en starkare frukost på operakällaren. Den nedlåtande prinsen berättar på ett hänförande sätt, som han naturligtvis ärft efter sin snillrike farfader, sina egna, sin fars och sin farmors tragiskt underbara öden. Hon hade naturligtvis varit kung Gustafs älskarinna och till på söpet grefvinna. Men -— och nu kommer det förfärliga — hennes. far, som bade erhållit sin monarks högsta gunstbevis,, hans svåger, dennes tvenne söner och sex andra personer, summa tio personer, hade en natt blifvit mördade, helt sonica, här i Stockholm, hvarvid kungen sjelf i nåder behagat närvara, assisterad af tvenne maskerade — fruntimmer: — Lyckligtvis var den förmente prifisen då en liten pys om fem år, som hade nog takt att hålla sig neutral vid krakelet, ty annars hade väl hr Crusenstolpe gått miste om det intressanta besöket af Gustafs. sonson. Denne hade nu blott dunkla minnen att omtala, men i dem ingingo dock berättelser om blixtrande juvelsmycken, flernolliga banknoter och mera dylikt. Hr Crusenstolpe sjelt blef icke lottlös: han var nog lycklig att af den ädle prinsens egen hand emottaga — en skriftlig uppsats af det vidunderligaste inne-) håll, hvilken hr Crusenstolpe med vanli diplomatisk noggrannhet har öfversatt och infört i sina Ställningar och Förhållanden, Decemberhäftet, der den också utgör en af glanspunkterna. Men den förmente prinsens muntliga berättelse i Miänchhbausens manår . måtte hafva varit än mera fängslande än ofvan -anförda uppsats, att döma af det absoluta: förtroende, som hr C. skänkte åt begge, hvartill onekligen fordras en ytterst liflig fantasi och stor receptibilitet derjemte. -Ty annars skulle det ju förefallit honom rent -af oförklarligt, att mörd å tio foöoner här i Stockholm, deraf några med hög samhällsställning, verkstälda omkring år 1790, skulle hafva undfallit både polisens uppmärksamhet och det, troligen då likasom nu, beställsamma ryktet, utan att en så gräslig gerning af någon enda här i-landet boende skulle blifvit tillförene omtalad, eller ens af hr C. sjelf anad, ty då hade den nog fått ett rum i någon af hr Crusenstolpes andra romaner långt förr än den förmente prinsen kom hit öfveroch gjorde sitt nådiga besök hos hr C. Hans höghet, den förmente prinsen, visade också hr C,-den utmärkta nåden att låta sig af honom föras till Drottningholm, der slottet och samlingarne besågos. -Och när-den höge resenären visade ett-så lifligt intresse och en så djup -pletet för allt som der i ringaste mått erinrade om Gustaf den tredje, så blef br Q, fullständigt mystifierad eller på ren svenska — lurad, — Först i Posttidningen för i måndags har hr C. lika fullständigt blifvit eb derom; Posttidningsinsändaren bevisar så öfvertygande att icke ens den ringaste sannolikhet ligger i hela berättelsen, och tillägger att den bäst häfdat sin plats i-Ställningarnes Aprilhäfte. Närade ins. antyder också på ett fint sätt, att hr Crusenstolpe sjelf komponerat lika mystisktrysliga historier tillförene, ehuru vida angenämare, men att denna var allt för gl för att af någon kunna tros. För vår del åter förefaller det ganska påtagligt, att den förmente prinsen verkligen funnits till, men egentligen varit antingen en djerf äfventyrare, en durkdrifyen skälm å la doktor EL. ström,, ehuru deremot talar, att han välicke i så fall vändt sig allenast till hr Crusenstolpe, utan sett sig om äfven hos andra personer, om möjligt lika godtrogna, eller också har han varit en qvick och fyndig upptågsmakare, en excentric man, som tyckt det --— 2 VO RA NR RN TX HOP ma Mm --A MW AD 7-0 DE CL NM OL fa 3 HH ja OO: