Aftonbladet – 5 januari 1859, sida 2

Svartskär, — utropade Emilia, i det begge uppstego från kaffebordet — det var ett betecknande namn! Jag är rädd för, min vän, att du har en god del barnslighet att öfvervinna... Men låt oss nu göra slut på vårt samtal sedan i Far, ty innan herrarne komma, måste allt V.ra af. gjordt. O, min gud, det kan?då finnas hopp om att icke allt redan är afgjordt? Du har besinnat dig — du vill något annat? Ifall du kände mig bättre, skulle du inse att jag icke har en tanke i dag och en annan-i morgon. F Ja, men du lät mig ju förstå...n ...att du skulle få hacett ord med i affiren, ja. Ty du mins ju att Jag hade två vägar att välja, på; antingen den, som nu är i fråga, eller ock utflyttningen till Amerika. Då tusen gånger hellre Amerika! Der kunde du nog blifva professor vid någon skola Möjligt — men dit vet du väl att jag måste resa ensam., Ensam —ensam, då du har mig, din hustru? Hör och fatta dig, Emilia! Jag reser ej ut till nya verlden som en äfventyrare i säll skap med en ung qdvinna, hvars mod och ståndaktighet — ursäkta uppriktigheten — äro så föga att bygga på, vore än denna qvinna tusen gånger min hustru. Alltså: om jag reser, blir det under fullkomligt oberoende. Du blefve mig till hinder i alla mina bemödanden och företag; och det kapital, jag kan disponera, skulle endast räcka till öfverfarten och första halfåret. Men hvar i Guds namn vill du då göra af mig? Åke, Åke, tänk äfven du på hvad du talar . Det har jag längesedan gjort. Jag hade efter förmåga velat betrygga Vår gemensamma lycka och lefnadsställning och föredror derföre den delen af min plan, som, vid Gud, minst ligger åt mig; men denna lefnadsställning, den enda jag kan föreslå dig, är dig ju belt och hållet motbjudande. (Forts.)