Aftonbladet – 4 januari 1859, sida 2

Derpå sade mannen med djup och tänkful! ton: ; . i Det var en dag — jag mins icke precis när, men jag vill minnas att vi reste hem från ett slädparti... Åke, Åke, hvad vill detta blifva af — tänker du såra mig? Gud bevare mig! Jag tänker endast upphjelpa ditt minne. Vi reste, som sagdt, hem: to : Nej, för Guds skulls — Emilia blef feberglödande — jag vill ingenting mer höra !l Min vän, svarade Åke, och ett fint leende smög sig öfver hans läppar, jag menar icke det slädpartiet, då vår förlofning skedde. När intet svar följde härpå — den unga frun satt med hufvudet lutadt mot banden, hvilkentydligt rördes af en nervös därrning — återtog. mannen: : Det var en tid efter min fars död, då jag besökte dig... — Vidarel Jag sade då till dig dessa ord: Emilia. bar du fullkomligt tänkt dig in i de många förhållanden, som kunna möta en hustru? Mannens affärer torde råka i förfall — mina äro redan brydsamma. Sjukdom, fattigdom, -mångahanda bekymmer infinna sig måhända i vårt äktenskap, liksom i många andras, Är du beredd att bära allt det der med mig,eller skulle du, medan tid ännu är, föredraga... Mins du, Emilia, buru du här afbröt mig och huru: dina ord föllo? Fullkomligt. Jag försäkrade dig att kärleken skulle göra hvarje lott med dig glädjande för mitt bjerta. ; Tack för din sanningskärlek! Men inse nu, att just det svaret gjorde att jag som hederlig man icke vidare kunde bedja dig besinna dig. Det är möjligt att jag dref grannlagenheten för långt och satt jag bort uppdraga framtiden med ännu skarpare konturer, men något inom mig lade sig deremot. Och. då vårt öde sålunda Var bestämdt — ty märk, jag ansåg att du fullkomligt menade hvad du sade — slog jag min andra plan. resan till