sorger till skydd mot morgonkylan, och i rätt hyggligt lynne kom jag fram till vår bestämmelseort och till det lilla hus, som Åke på förhand hyrt och hvilket jag känner mig kunna älska. Men något är det som jag icke älskar: det är början af vårt lif här. Och nu äro vi vid punkten .. Jag nämde för mamrha, hvad mamma förut vet, om en brist hos mig — tålamodet. Det brast i eftermiddag, just på första dagen i vårt eget hem, Men också, när känslorna lefva och blodet springer varmt i ådrorna, när det är en ärbar och tillåten sak att älska sin man, då är det förödmjukande att icke få visa det, och mera förödmjukande ändå att visa det utan att det väcker några motsvarande känslor. Jag medgifver att kärleken icke ligger i ord — men Gud, hvad orden äro ljufva, och jag vill hellre heta Emilia utan alla epiteter än höra hans triviala huldhetsuttryck... Nu ser jag hur orolig mamma blir! Nå ja, jag har varit häftig, jag har talat ut. Han har retat mig genom sin odrägliga flegma, sitt stora lugn, och så satte jag mig att utgjuta mitt hjerta för mamma och har derunder sjelf blifvit så mycket lugnare, att jag börjar 4ro det jag kanske handlat mindre bra. Det är en lång stund sedan han gick ut... men nu hör jag honom återkomma, Jag vet att jag finner honom som om ingenting passerat, och kanske är det bäst att också Jag låtsar så, a Ack, om mamma ögonblickligen kunde råda mig! Hade icke vår förlofningsafton haft sina egenheter, så skulle jag alltid känna mig mera obesvärad och mindre misstänksam, ja, till och 3 med mera god. Men ehuru jag hellre vill dö än låta honom ana att Jag vet något om dessa egenheter, så gör dock det inre medvetandet. och missnöjet med mig sjelf att jag ständigt tror min värdighet vara i fara — och ifall ge rädd om något, så är det om denna värdighet, som jag väl sjelf kan förolämpa, men aldrig tillåter någon annan att förolämpa... l: