tik: den aftonen, och ännu mindre fanns der romantik inom — åtminstone på: ena sidan. Nog af: vi blefvo förlofvade. Dock — det har jag sagt mig sjelf — kunde förlofningen tusen gånger ha brutits, om han så velat. Och bröllopet, som kunnat uppskjutas ännu längre efter hans fars död, hvarföre uppsköt han ej det? Tvärtom ville han med bestämdhet, att det skulle afslutas nu på sommaren, så att vi under ett par månader kunde bosätta oss här i vattenöcknen. Efter att ha förutsändt denna inledning, börjar jag med vårt uppstigande 1 resvagnen. Mamma, pappa och flickorna, vänner och bekanta stodo viftande med näsdukarne. Jag gåg dock intet annat ansigte än mammas. Men jag gret endast inom mig, ty jag tyckte att min man såg ut som om han icke älskat tårar. I öfrigt var det ej annat än hjertlig godhet i hans; väsende. Första ord, han talade, var detta: Kära barn, icke behöfver du visa något onaturligt mod — gråt du l Dessa ord, så der lugnt och faderligt uttalade, väckte min innerligaste harm. Han försatte oss Med ens in på det triviala området af ett inst femtonårigt äktenskap. Jag,som. är endast aderton år och som vågat drömma: om en roman — man har ju sagt och visat mig att jag är tillräckligt vacker att väcka kärlek — jag måste På en gång inträda i ett slags matronvärdighet, uppträda lik en fru, som öfverlefvat sin ungdom och som för sina döttrar kan berätta om flydda dagar! Emellertid teg jag och qväfde min så naturligt upprörda känsla, hvilket likyälicke alls rörde honom, ty han kallade mig jemt Emilia, lilla du, min vän, åch framför allt kära barnp, liksom han, vid tjugofem ar: Al der, vore en i visdom mognad man! Han har bekymmer! tänkte jag, och så satte jag mig i sinnet att vara ända till oändlighet förnuftig. Och sedan vi ätit middag, och han blifvit lite språksammare, började jag förklara att jag ville. deltaga i hans affärer