i det patriarkaliska köpmanshus, som stod och ännu till största delen gvarstår vid en af de stränder, der Skageraks mörkblå vatten slungar upp sitt silfverskum. O, min barndomsverld — dina stränder anses kala, mörka och glädjelösa för dem, hvilkas ögon ej tränga genom den skrofliga ytan. Men jag vet att poesi, styrka, mannakraft och uppoffrande trofasthet bo bland bergen, bland sjöarna, bland holmarna och skären. Hvilka ljufva bilder! Är det ej i soluppgången .... Hör jag ej huru det knackar på rutan... Det är en af gamla stammens båtkarlar, en af gunstlingarne, som med sakta röst vårskor om vinden. Patron, det blåser en frisk nordan,... Tycker jag mig icke åter springa upp — skall jag ej följa min far på resan till Orust, till Morlanda, det gamla herresätet, der fartygen och båtarne byggas och hvarifrån spannmålen skeppades hem ,.... Nu äro Ville... Men har ej vinden kastat om? Ligga vi ej än här, än der vid ränderna .... Hvilken mängd af minnen, hvilken mängd af vexlande kaTAkteTel ve Saar svs Eee are Bilderspelet fortfor. Och under det de friska vindarne från denna Sveas vestliga yrå omsusade mig och det tysta sqvalpet mellan dess stenar hviskade om längesedan fiydda skiften, blef de mig slutligen klart Att just dit var det bäst att äfven i dikten återvända. Och så uppstod iden om ett ungt och nytt köpmanshus. Fr Om det gamla, det aktade och patriarkaliska köpmanshuset, emellan hvars