Aftonbladet – 3 januari 1859, sida 2

Dessa sammanställningar frapperade mig så, att jag bortslog min tveksamhet och ansåg stunden vara kommen. Sedan det hunnit så långt, blef nästa fråga hvad slags väg somnu borde följas. En roman ur salongslifvet? Men —— det var ju så längesedan jag befann mig i någon societet, att jag atan tvifvel skulle känna mig lika litet nemmastadd i min egen bok, om den komme att röra sig inom salongslifvet, som jag numera skulle känna mig sjelf inom detta lif. j En tendensroman? Nej jag minnes, att då jag en gäng skref en sådan, ville man beröfva mig min arfsrätt icke allenast till denna verlden, utan äfven. till en annan. Således: ingen salongsroman och ingen tendensroman .... Hvarje karakter må dessutom utveckla sin egen tendens. Det landiliga folklifvet är visserligen rikt på både egendomlighet och ämnen. Men om det framdroges i sin oslipade enkelhet, torde allmänheten, som har sina reminiscenser från detmärkvärdiga sätt, hvarpå det återgifves på våra teatrar, tro sig få en filsk bild iden sanna. Således: icke heller fölklifvet. Under dessa funderingar slöto sig nina tyngda ögonlock; och medan jag kände mig allt mer och mer afsöndrad från de ovanligt mångfärgade tankar, i hvilka jag nyss lefvat, uppdykade så småningom bilderna från min barndom