Aftonbladet – 31 december 1858, sida 2

tanke återställde mitt lugn, och jag bäfvade icke mera vid hågkomsten af den andrajtvärbranta klippväggen, som jag reste till mötes. terigen blickade jag nedåt. Hela dalen låg inböljd uti en djup skugga. Jag kunde ej urskilja någonting, Den motstående klippväggen var på öfra hälften klart upplyst af solen, som just höjde sig öfver Rathhausberget, Äfven gräslindornas region befann sig redan under mig. : Jag: befann mig uti. en trädlös -trakt. Enstaka knöliga tallar och siberiska cederträd klängde sig uppför den motsatta klippväggen. Jag borde nu redan hafva befunnit mig 5000 fot öfver hafvet. Men allt fortfarande tycktes topparne på Hirschkar, tilltaga i höjd. Plötsligt kände jag en ryckning. Vagnen stod åter lodrätt; jag hade således hunnit till den andra tvärbranta klippväggen. Försigtigtvis tillslöt jag ögonen, och kände blott, att jag med rasande hastighet fortsatte min flygt uppåt. Denna gång. anfölls jag icke af svindeln., Efter några ögonblick uppslog jag ögonen; ännu stod jagi lodrät ställning på fötterna, med blicken vänd åt det motsatta fjellets snöhöljda toppar; De befunno.sig irak finie med mig. Jag: borde nu hafva uppnått höjden af Hirschkahrs klippvägg. Ännu några ögonblick, och den låg bakom mig; men plötsligt sjönk klippväggen, den der hittills visat sig så jättestor och vålnadslik, med alla sina gräslindor, vaktkojor och snötoppar, djupt ned i afgrunden. För andra gången greps jag af svindeln. Jag såg ingenting mera och tillslötögonen ånyo. Vagnen sänkte sig flera gånger. I mitt grannskap hörde. jag dånet af ett vattenfall, jag hörde en gam uppstämma sitt hemska skrik tätt invid mitt öra; sedan förnam jag ett regelbundet, taktmässigt buller. Detta kunde ej gerna vara någonting annat än bullret af det stora vattenhjulet, som hissade uppymin vagn genom luften. Jag öppnade: ögonen och såg uppåt höjden. Jag låg på rygg och varseblef ett oafbrutet glittrande i luften, som härrörde af de utaf bjulet kringslungade vattendropparne, Jag befann mig således vid målet för min resa. Ännu några sekunder förflöto, och jag såg det stora hjulet rakt ofvanom mig. Ett ögonblick senare rullade min vagn inuti maskinhuset. Hela färden hade varat tjugo minuter. — En grufarbetare löste kettingarne,