Aftonbladet – 31 december 1858, sida 1

I bestod af ett bräde, som :hvilade på en axel, och af två små, tjocka hjul. Vid nedra ändan befånn sig, såsom jag redan nämt, ett bräde af ungefär en half fots bredd, och vid hvarderå af denna så kallade vagns fyra hörn voro korta men ganska tjocka repstumpar fästade. Mitt beslut var fattadt. Jag lade mig på rygg uppå vagnens botten, stödande fötterna mot det omnämda,. smala brädet, Sedan bad jag arbetarne linda de kettingar, med hvilka malmstufferna hållas fast på vagnen, omkring mitt bröst och mina fötter. Jag pröfvade kettingarne med handen. Allt var i orci ning. Trossen började spännas. Det stora vattenhjulet uppe på berget var således redan i verksamhet. Färden begynte. Vagnen rullade uppåt. ST 3 Hastigheten, med hvilken vagnen drogs uppåt, var i början icke särdeles stor och jag var redan frestad att skratta åt min onödiga ängslan. Men småningom kom vattenhjulet i starkare fart, hastigheten ökades, banans höjning tilltog. Tidtals var min ställning ännu horisontel, men ju högre vagnen höjde sig öfver dalen, desto oftare förändrade den sitt läge och desto oftare kom jag att intaga en mera lodrät ställning. Arbetarne på uppfartsplatsen, äfvensom vagnarne och hästarne visade sig för mig i allt mindre skala. Rakt framför mig höjde sig .Hirschkahrs branta klippvägg. Medan jag ännu stod på uppfartsplatsen, syntes den mig icke högre än den bergvägg, längsefter hvilken jag skulle upphissas. Nu var förhållandet omvändt.. Ju högre jag steg, desto mer tilltog bergets höjd. Det måste vara en synvilla, den jag ej förstod att förklara för mig, men klippväggen syntes mig jättestor. Dess nedte del är beklädd af höga tallar och furar; der skogen slutar, vidtaga grönskande betesmarker med sina bruna vaktkojor; ofvanom dessa sträcka sig nakna klippor upp i luften, och topparne synas häv och der snöfläckade. Skogsregionen hade jag redan passerat, betesmarkerna lågo utbredda för mina bliekar, men . stället för att klippväggens höjd hade bort minskas, tycktes den allt mer och mer tilltaga. Jag kästade åter en blick nedåt. Hästar, vagnar och menniskor dernere på uppfartsplatser syntes mig numera blott som svarta punkter. En solstråle speglade sig fjerran i copparkupolen af kyrktornet i Böckstein. Jag