Aftonbladet – 29 december 1858, sida 4

(Införes mot betalning.) Till sörjande föräldrar vid lilla O-tilias graf: Blomstren vissna, träden fålla Sina blad för höstlig vind; Sorgens bittra tårar välla Öfver bleknad rosenkind. Hvita täcket vintren väfver Öfver vansklighetens mull; Sig det mörka molnet häfver Öfver sjelfsa solens gull. Så är sorg, der nyss var lycka. Tår, der glädjen lyste mild; Dödens hvita liljor smycka Nu den fagra rosens bild. Hennes ande, lyft på vingar, Flytt till Vän, som henne bjöd, Och hos Honom säll hon svingar Öfver mull och sorg och död. Tron I väl, att slumpen delar Våra hjertesorger ut? Tron I ej försynen helar Våra smärtor dock till slut? Sörj ej då, som de der icke Hafya något hopp igen: Nej! till himlen sorgen blicke, Ty der bor dess bäste Vän. Ack, hans kärlek barnet vårdar Bättre än föräldrar här. Älsklingen uti hans gårdar Nu er goda Engel är. Vårens ros och nattens stjerna, Himlens rena, friska vind ; Springa Engelns bud så gerna För att torka af er kind. Ljus i natten, himlagåfva, Heliga och dyra hopp! Må hvad dina löften lofva Ljuft och saligt fyllas opp. Byt i lofsång sorgens klagan, Gjut din glans i ögats tår! Och den tunga fad-rsagan Så en högre prägel får. SIAT ROYALE