i läroverket, i afseende på rektorssysslan, har rektör ebro blifvit bibehållen vid sin befattning oct ; åtnjutandet af den huvarånde rekterslönen. De I skulle väl ock: hafva varit något för långt gån get, om man förklarat tjenstförrättande rektor I Annerstedt, som intet rektorsprof någonsin aflagt för verklig rektor, men deremot underkännt rek tor Gumelius, som åtminstone aflagt fullgod: ; latinskt disputationsprof och ett högt vitsordad ; föreläsningsprof för rektorat, låt vara, blott vid e femklassig, skola, och längre än hr Å. varit-rekto i vid ett i afseende på lärjungarnes antal med läro verket i Upsala länge täflande, numera talrikare är detta, besökt läroverk. Men rektor Kjellborg i Nyi köping, der läroverket skall blifva fullständigt blot på reala linien, han har, ehuruhan också aflagt me än godkända prof (betygens -belopp är mig icke bekant) för rektorat vid -femklassig, skola, fått för sig tillagdt ett tillsvidare, som ställer honom på en ickt iså fast fot. Härvid tycker man sig spåra ett sidoinflytande, som undvikit att göra sig gällande i häni seende till hr G. Att i detta förfarande mot hr K. ligger en stor inkonseqvens, kan icke förnekas, liksom det ock är oförnekligt, att det beslut, hvarigenom rektor G. i Örebro blifvit förklarad ej blott för rektor, utan ock för hufvudlärare (lektor)i det ämne. som hr eforus egde att honom anvisa (!) och jemväl med största humanitet anvist på det sätt, att har tillåtit hr G. att bibehålla det läroämne, hvari har från och med höstterminen 1849 undervisat, att dettz beslut, säger jag, är högst inkonseqvent med afse ende på de öfrige i Örebro tjenstförättande hufvud lärarne. Hvarföre icke utsätta också honom för der förödmjukelsen att söka enlärarebeställning, som han så länge oklanderligen handhaft, att blottställa honom för medsökande och faran att blifva undanträngd, då man ej velat på ett lika grannlaga sätt gå till väga med hans förtjenstfullaste medlärare som lika länge som han, somliga ännu längre, sköti bestämda lektorsåligganden? Hvarföre icke kastc honom öfverbord tillika med dessa? Derigenom hade åtminstone konseqvens blifvit iakttagen inom läro verket i Örebro. När jag nämner dessa tjenstförrättande lärare, son i afseende på undervisning ärligen täflat med sin: hallstämplade kamrater vid läroverket i Strengnä: och ingalund: stannat efter dessa, utan tvärtom til en del i resultater, så vida betygen i studentexamer få såsom sådana betraktas, gått ej obetydligt fram om dessa, så kan jag icke undertrycka en viss beundran, som tränger sig på mig, då jag tänker pi deras redbara förhållande, som ej af alla andra kunnp: påräknas. Helt och hållet förbisedda af eforer och domkapitel i deras egenskap af hufvudlärare, ja, til till den grad, att det ej någonsin satts i fråga ati meddela dem vanliga förordnanden att sköta befatt ningarne, icke ens sedan dessa nu, enligt konungen: beslut, blifvit förklarade lediga! Hvad hade väl hin dradt dem att i samma ögonblick, som detta beslui blef dem bekant, upphöra med sin undervisning så som hufvudlärare och derigerom försätta närmast rektorn, men också hr eforus i ett icke ringa bryderi? Men de hafva allesammans y-rit för hederlig: män att göra något sådant Och derigenom åtminstone för en tid skada det läroverk, som de älska ;ch hvars ära de gjort till sin. Måhända hafva de icke heller velat förorsaka sin gamle rektor en ledsamhet. Nog af! De stå ännu qvar på sina poster, och om de än vidare af vederbörande förbises och förödmjukas, skola de utan tvifvel ej tveka att uppå sina af fri vilja åtagna skyldigheter, intilldess möjligen yngre och kanske vida mindre bepröfvade män undantränga dem ifrån platserna, hvilka de, efter det som timat, kanske ej anse med sin sanna värdighet öfverensstämmande att söka. Skolmannen har icke visat sig hård emot tjenstförrättande öfverlärarne i Örebro och dessas olyckskamrater vid andra läroverk. Han anser det, naturligtvis af ömhet för deras bästa, bidraga till deras inre tillfredsställelse, att åflägga prof på sin skicklighet att sköta de sysslor, som de sådant förutan med ut märkelse skött. Men lärarne i Örebro kunna icke taga detta för ett kärleksprof, utan måste, om de icke också i detta fall ärd lika beskedliga somi afseende på att ej lemna undervisningen vind för våg taga det för hvad det är, ett verkligt hån. Det är således icke nog med att förödmjuka, man måste ,ck, för att göra saken komplett, hånå de förödmjukade. Hyggligt förfarande! Men skolmannen är icke allenast öm om Örebrolärarne och deras sanna bästa. Såsom en allmän menniskovän hyser han tillika det ömmaste deltagande för de unga lärde, förnämligast i Upsala Hvart skulle det väl taga vägen med våra högre ele: mentarläroverk, menar han, om pöbeln bland lärarepersonalen så utan alla omständigheter komme ati bortsnappa de platser, som dessa lärde hugfällas ati intaga? Och hvilken obill:ghet mot dessa unga män, som hufvudsakligen studerat så mycket för att genast komma till dessa bättre brödstycken! Så såger skolmannen. Undertecknad deremot: Hvad orätt göres väl de unge brödlystna derigenom, att lektorsplatser, på hvilka de icke hittills kunnat fästa sins blickar, emedan de ej funnits till, för en enda gång bortgifvas endast till följd af en utmärkt tjenstgöring åt de förtjenstfulla lärare; som skapat ett läroverk till hvad det nu är? -De unge lärdes ansökningssfer är derigenom icke ett enda tum inskränkt. De hafvs ju fortfarande sig öppet lemnadt att söka, när ledigheter upppstå i lektorspersonalen vid de fordna gymnäsierna. Och dessutom kunna de genast äfver vid de nya högre elementarläroverken söka de öfver lärareplatser, hvilkas nuvarande innehafvare icke till följd af utmärktare förtjenst kunna dem omedelbart erhålla, Detta bör anses nog för tilfället. Efter hand komma de ock i tillfälle att söka de lektorsplatser, som blifva lediga vid de nya läroverken. Är deras Heisshunger, efter lektorsplatser icke härigenom tillfredsstäld, så borde de öfverlemnas åt sitt öde Men läroverken! Huru skulle det då gå med dem. om de saknade omkring sig detta ljus, som så ski nande och klart utstrålar ifrån de upplysta lektorskårerna? O! jag minnes äfven ifrån min ungdom då jag studerade vid ett af rikets fordna gymnasier. hurudant ljus utgick från skaran af dessa lärda ka thederkarlar, som kallades lektorer. Dock ,-— ett fe var dermed förenadt. Ljuset stannade inom kathe lern och den enskilta kammaren. Det nådde icke engång till lärjungarne. Om dem hette det deremoi allmänt, att de voro komne på gymnasium för at: slömma hvad de lärt i skolan. Sic transit gloriz mundi. Så försvinner månget s. k. ljus i ett tjockt töcken, och det tjenar föga det allmänna, att det olott lyser sig sjelft. Detta tema skulle kunna vi lare utföras; men endast det må tilläggas. att man vet hvad man eger i dessa länge bepröfvade, ehurv sanhända icke så djuplärda män, som väl underv len åt dem anförtrodda talrika ungdomen ifrån st ;ch land. De uppfylla åtminstone de pligter, son första rummet äligga dem, och sprida derigenon; illäfventyrs ett allmännare och klarare ljus omkring ig än en hel hoplärda, som möjligen äro odågor. Mä man då, när läroverket derigenom icke bör an ses lida, behålla de gifna förmågorna i stället för ait kanske hoppa ur askan i elden; ty den, som ej tjenstgjort i läroverket, han må vara huru lärd som helst, är tvifvelsutan en okänd storhet i undervis ningsväg! Må man bibebålla de gamla bepröfvade på deras med heder under en så lång tid innehafdu olatser, om man icke misstänker, att i och med sjelfva lektorsnamnet och inträdet i den högre löneerien en ond ande skall äfven hos dessa taga plats! Detta bör man dock icke frukta, då de 8å länge visat sig såsom lärare af äktå slag. i: Jag har här framstält en önskan, som kan synas komma allt för sent, emedan konungen redan afsjort saken Jag vet, att så skett; men jag vet ock. ut en underdånig ansökning ingått från de tjenst örrättande i Örebro, att deras sak åter måtte tagas öfvervägande, och isynnerhet att domkapitlet i Strengnäs, som förut handlöst, d. v. s. utan eget ut åtande, insändt handli garne till konungen; måtte De SKR ss E v t