ansigte. Han var icke mer densamme som förr. Förställningen, som tillhör verlden, men af ensamheten undantränges, visade Karl Gustaf icke här bestrålad af detta segermod, som på en gång väckte beundran och fruktan. Vid de unga vännernas åsyn ljusnade visserligen uttrycket på hans ansigte, utan att dock skingras, och med mildhet, fast ofördold smärta, sade Han: Det fägnar mig att åter se er på Sverges jord, den enda som är och skall blifva min. Det är som ett ljuft hopp derigenom slog rot i dess sköte. I veten icke hvartill jag ämnat eder, eller hvilka förhoppningar jag vid er fäster; det torde vara tid att upplysa er derom, emedan den dag som kommer i morgon är osäker, och mina snart äro räknade. Måttehimlen beskydda ers majestäts lif intill senaste ålder! sade Georg. Ers majestäts styrka och liflighet tycks trotsa sjelfva ålderns makter, tillade Mikael. Sjelfva styrkan och lifligheten brytes af -— motgångens makt. Hvad finnes det som trot3ar den? Lik rosten jernet, fräter den på själens krafter, tills lifvets tråd brister. . Med nig är det snart förbi ...s å I himlens namn, ers majestät, uttala icke så förfärliga ord! bad Mikael. För er, men icke för verlden! Med högburen panna vill jag bära mina öden och duka under för deras tyngd, men aldrig visa mig modlös, Det är en konung värdigt! Men min son!... Händelsen stälde er inför nina ögon i den stund glädjen öfver hans tödelse lät mitt hjerta klappa af en tusenfaltig sällhet. Lyckan gör menniskan vek, och jag trodde att bimlen skickat mig er för hans ramtid. Ert uppförande stärkte mig i denna ro, och den blef mig kär att fasthålla. Utan slägtskapsband, utan täflan och partiafund väntade jag af er en opartisk redlighet och