Ja, tacka honom, tacka konungen och drottningen, men icke mig! Det är till den jag skänker min dotter. Himlen vare lofvad, hon är min enda! KXXVI Då våren kommit och de blånande vattnen kastat af sin vinterbrygga, och skog och mark klädt sig i den rika drägt, som sommaren hvarje år har ny till jordens prydnad och menniskornas glädje, utbytte de begge vännerna sin vistelseort med palatinens och hans makas, Under de glada förhoppningar, att vid en lycklig freds snara afslutande få tillhöra hvarandra, skildes Mikael och Stephanie; men med känslor af den djupaste tacksamhet och ömmaste saknad göto de begge vännerna i afskedsstanden vid Johan Casimirs fötter oskrymtade tårar af kärlek och smärta. Äf-. ven från drottningen skildes de med en viss högtidlig saknad, i det beundran för hennes många stora egenskaper förmildrat intrycket af den stränghet de rönt under den tid hon fruktade deras intrång i konungens hjerta: slutligen var det sjelfva Polens jord de bjödo sitt farväl — en jord som varit deras fäders arf, som graflagt deras fäders ära; en jord; som åt dem sjelfva endast bjöd törnbeväxta stigar och nekade dem ända till. fördelen af ett erkändt namn. Det var som ett aftonmoln af smärtsamma minnen sjönk ned bakom randen af det land, som snart skulle försvinna för deras ögon, under det en blick mot en bättre framtid öppnade sig mot det de ingo till möte. Af vinden drifna upp mot svenska landet och ankrande vid Helsingborg, fingo de höra att Karl Gustaf der uppehöll sig. Anmälande sig, bletvo de genast insläppta i konungens rum, der han satt ensam med handen öfver ögonen och bekymrens moln öfver sitt