Aftonbladet – 27 december 1858, sida 3

ådagalagt vanligt menskligt afseende på huru och hvarest de utdelade slagen träffade. Den härvid begagnade spanskrörkäpp, hvilken, ehuru smalare. äm den vanligen brukade, icke kar såsopi Jämpligt och: rådligt afstraffningsmedel betraktås; torde, särdeles: uti en så frenetiskt skoningslös hand som rektor An-nerstedts, och på ett så upprörande sätt missbrukad emot en, under en del af misshandlingen derjemte: fasthållen och imotad, öfvermages hufvud nära tin. ningen och öfriga ömtåligare kroppsdelar, vara att, oberoende af utgången, ovilkorligen hänföra till högst vådliga, om ej rent ? rIifsfarliga tillhyggen. Att ienna misshandling utöfvades efter tvenne dagars be-sänketid och med en för ändamålet medtagen käpp Mm. m. synes betaga både rektor Annerstedt och välofliga rådhusrätten allt skäl att till öfverilning, hviltet dock på stfäffbarheten icke inverkar, hänföra en serning, som endast allt för påtagligen verkställts med berådt mod och efter långvarigt begrundande. Dä, enligt hvad, till gendrifvande af rektor Annerstedts motsatta påståenden blifvit vederbörligen styrkt, härtill kommer, att min sons uppförande under hela hans skoltid vitsordats varit godt och godkändt samt alltid lika godt, som hans bäst vitsordade kamraters; så, och då samtalsförseelsen den 28 Augusti genast olifvit bestraffad härdare än skäligt var, saknade svaranden all laglig och moralisk anledning till omstämda misshandlingen den 30 Augusti, hvilken så:unda endäst utöfvades af nyck, eller en fullkomligt afvita åsigt om rektors och lärares befogenhet i slikt hänseende. Ty det enda kroppsligt aftliktiva straff, hvilket 55 4 af kgl. elementarskolestadgan tillåter för verkliga förseelser — men någon sådan var här alldeles icke begången — är, vid fortsatt och svårare felaktighet, nedflyttning, förvisning från lärorummet eller annan lämplig näpst, af hvilka dock ungen enda behöft mot min son tillgripas eller blifvit använd, samt endast för lärjunge, som genom ortfarände okynne och sjelfsvåld visat andra straff sara utan verkan, lindrigare kroppsaga; och 119 af samma stadga föreskrifver dessutom uttryckligen: Vid lärjungarnes behandling i sedligt afseende framiyse alltid lärarens gudsfruktan, hans kärlek till rättisa och ordning, hans redlighet och saktmod. På tt faderligt, det är mildt, men allvarligt sätt rätte han deras förseelser, fästande noggrann uppmärksamhet på skilnaden mellan de fel, som tillhöra deras iulder, och dem, som komma af vanart, eller, lemnade itan rättelse, kunna dertill leda. Då läraren begagnar den bestraffningsrätt, hvilken honom tillkomner, tage han sig väl till vara, att icke bestraffninsen, genom missförhållande till felets beskaffenhet ch den felandes sinnesart, må alstra ökadt sjelfsvåld eller förställning, bitterhet eller nedslagenhet. Vid sådant förhållande, med hvad mera ransakninsen gifvit vid handen, och då det fadersvälde öfver iärjungar, hvilket lärare tillkomnier, både sålunda är i skolstadgan noga bestämdt och begränsadt samt eftergifligen bör med förnuft, saktmod och kärlek atöfvas; så måste jag; jemte full ersättning för rättegångskostnader samt barnets sveda och värk m. m. enligt bifogade räkningar, fortfarande yrka, det hr rektor mag. R. Annerstedt, som misshandlingen besått under förment utöfvande af sitt embete samt i skolans rum, kännes skyldig böta fyradubbla bötesbeloppet för 19 skador och blånader enligt missgeroingsbalkens 35 kap. 1 och 2 jemförde med 12 kap. 2 och 18 kap. 9 , såsom den senare lyder i sxgl. förordningen den 20 Januari 1779, samt dessatom enligt kgl. förordningen den 19 Augusti 1845, hvarjemte till rättens bepröfvande öfverlemnas frågan om den bot och ersättning, hvartill svaranden kan kännas skyldig för vållandet till min sons, dagen efter misshandlingen genom kroppens stelhet och vanförsel iråkade armyrickning. Förbehållandes mig i öfrigt att, för den händelse misshandlingen skulle ramdeles visa sig lemnat menliga följder, öppen rätt att mot svaratden anhängiggöra det åtal och ersättningsanspråk, saken kan föranleda. Då svaranden slutligen inför rätten tillvitat min son ätt vara den okynnigaste och trotsigaste lärunge, rektorn under hela sin 30-åriga tjenstetid haft itt behandla; och, synbarligen endast för att söka vättfärdiga sitt eget brott, sökt inför domstol binda honom till nämda tillvitelser och sålunda förringa hans moraliska värde; kan jag icke undgå att, på srund af hvad deremot anförts, härför yrka särskilt ansvar å rektor A., som tillmälet icke återkallat efter 60 kap. 2 missgerningsbalken. Innan vällofliga rådhusrätten tager dessa ansvarsyrkanden i slutligt öfvervägande, synes mig dock den italade misshandlingens egendomliga art böra, för stt i alla afseenden undvika en möjlig orättvisa emot svaranden, föranleda till en föregående åtgärd. Det örefaller mig nemligen vidunderligt, huru en äldre nan, med vidsträckt lärdom och erfarenhet samt sristlig fromhet, kunnat göra sig saker till en gervipg, som är så djupt upprörande för all sund mensiskokärlek, och hvilken allmän lag, enligt min åsigt, pelägger med så högt ansvar Om denna vållats af vit, så är detsamma icke allenast olagligt, utan i vögsta måtto ovisligt, orådligt och vådligt; om den kett af öfvertygelse, så är denna grumlad och vilseedande på ett betänkligt sätt; om den härflutit af jiverilning, så antager denna, under dylika afstraffningsögonblick, hela karakteren af en frenesi, som illfälligtvis, så länge den fortfar, förslappar eller lldeles undertryckereftertankan och besinningen, ch synes härflyta af den fixa idn, ått minsta föreelse, äfven om den är inbillad, endast kan försosas medelst den orimligaste bestraffning. När hr ektor Annerstedt vidgår till protokollet, att han tteråt ansåg den Weström tilldelade agan kanske rafva varit något för sträng, så att svaranden sedersera Önskat, att den skett mildare,, samt attflera lag, med anledning deraf att Weström vände sig nit och dit, men afstraffningen utan afseende derpå ortsattes, möjligen träffat — och, enligt hvad de idkända vittnesintygen och läkarebetygen vitsorda, itven verkligen träffat — å sådana delar af kropsen, hvilka svaranden ej afsetts; så vidgår han äfven tminstone en tillfällig frenetisk besinningslöshet, om då hvarken tillåter honom bedömma gerningens irt eller dess följder för barnen. Med stöd af detta svaärandens erkännande om fullsomlig brist på sjelfbeherrskning och mensklig hänyn under afstraffningar, hvilket ransakningen och aålets beskaffenhet ytterligare bekräftat, torde hr ektor Annerstedts sinnesförfattning vid omstämda ch dylika tillfällen, då afseende hvarken fästes på sarnets ålder eller förseelsens art och verklighet, cke kunna anses vara fullt förenlig med vanlig tillaknelighet. I denna öfvertygelse, hvilken jag ej unpat med godt samvete undertrycka, då fråga är pm att en, i öfrigt så framstående, mans handlingsätt eljest måste subsummeras under ofvan åberovade allvarliga straffbestämmelser, hemställes till ättens pröfvande, huruvida icke vederbörlig aukto-itet bör häröfver sig yttra, innan annan domareåtsärd vidtages. Men skulle sådan myndighet anse svaranden hafva vid omstämda tillfället varit sig sjelf mäktig och ullt tillräknelig; så lärer densamma ändock icke sunva undgå att finna honom, under dylika anfall f frenesi, högst vådlig och derföre alldeles olämplig vå den ansvarsfulla plats, han nu innehafyer såsom satedralskolans lärare och styresman. För vidtasande af de åtgärder, hvartill slika officiella utlåtanden böra föranleda, äfvensom om sakens beskafenhet icke finnes påkalla deras infordrande, yrkas tt högv. domkapitlet i Upsala beredes tillfälle att ill-det kriminella ansvar, vällofliga rådhusrätten kan somma att svaranden ådöma, Ingga den ytterligare straffpåföljd för en embetsman och assessor i samma lomkapitel, hvilken ligger inom dess befogenhet och san af omständigheterna påkallas till förekommande vf dylika vådliga misshandlingar inom Upsäla kateIralskolå, på det jag och flera af mina vederlikar nå utan risk och farhågor för våra barn kunna åta dem fortfårande -begagna undervisningen i denna statens offentliga läroanstalt. J. Weström, genom