Norska kabinettsförändringen. Ur de i går ankomna norska tidningarne meddela vi följande utdrag af deras artiklar med anledning af de nyligen timade förändringarne inom ministeren: I Morgenbladet läses : Utförandet af de planer, som säkert för länge sedan äro i sina hufvuddrag granskade, men som i detaljerna likväl ännu kunna underkastas någon förändring och tillämpning efter omständigheterna, försiggår nu utan att andra än kronprinsen-regentens mest förtrogna omgifning insläppas i lönrummet, och utan att den allmänna meningen på det långa afståndet kan hinna fram i rättan tid, ja till och med utan att pluraliteten af de anstälda rådsifvarne kan komma att utöfva någon doninerande inflytelse på, om icke genom ofullxomliga medel för meddelandet, hvilka i all: nänhet blott kunna gifva resultater och konklusioner, men inga premisser och ingen utvexling af skäl och motskäl. Hvad vi i dag kunna bjuda våra läsare, är till största delen Slott korta och lätta antydningar om de personligheter, som äro framkomna eller tillbakasatta. Så mycket kunna vi dock: berätta; att den norska regeringsafdelningen i Stockholm, sedan statsrådet Vogts afgång; var bekant och hela krisen derigenom var för densamma uppenbar, enhälligt förenade sig med regeringen härstädes om att föreslå statsrådet Stang, och att telegrafen mellan Stockholm och här i dessa dagar varit i mycket flitigt bruk med vänliga tecken och med skiffer. Efter hvad det berättas skall kronprinsen icke hafva varit alldeles blind för den åsigten, att det vore klokt begagna statsrådet Stangs krafter, både med specielt afseende till hvad ban här kunde uträtta just nu vid de reformer, som äro å bane, och med afseende på det allmänna intrycket af detta val och dess inflytande på stämningen under närvarande förhållanden. Något steg att ånyo komma in i statsrådet, såsom vi förut berättat, har deremot statsrådet Stang sjelf aldrig gjort — ett misstag som för oss var lätt att begå, då vi skulle skilja det sanna från det falska i dagens rykten. Den nu afgångne statsministern Due-kom såsom artillerilöjtnant till Stockholm för att tjenstgöra vid kommandoexpeditionen, blef. konung Carl Johans gunstling och af honom utnämd till statssekreterare vid statsrådsafdelningen i Stockholm, vid hvilket embete han qvarblef tills han 1841 följde Lövenskiold på statsministerposten. Det har varit en allmän mening om hr Due, att han, på den tid han hade Carl Johans öra, begagnade sitt inflytande mycket ofta till att afvända utbrott af konungens uppbrusande lynne och att han sökte afböja många obehagligheter. Den negativa förtjensten hade han också, att han icke märkbart missbrukade sin ställning för att framdraga slägt och vänner på befordringsbanan. Deremot har man icke haft mycket skäl att prisa hr Due såsom statsminister, då han väl begagnat detta gamla embetes stora gage och fördelar, men hans handlingar äro ganska okända... Man har rätt att fordra af en man i hans ställning, att det skall synas spår af hans verksamhet, att det skall finna beslut och åtgärder, som kunna tillskrifvas honom, att hans snille har kunnat göra sig gällande och haft inflytande på regeringens system; men om statsministern Due vet man intet att förtälja. Att kronprinsen-regenten vid afskedandet tillkännagifver hr Due sin tillfredsställelse, gör detta tillkännagifvande till en floskel för embetet, liksom riddarordnar och uniformer, som tillhöra embetet. Ty hvarföre afskedar han Due, om han har varit så nöjd med hans embetsmannaverksamhet? Här i landet äro vi vana, att man menar hvad man säger; vi tycka icke om dessa betydelselösa talesätt, och det vore väl om vårt officiella språk kunde hållas fritt från dem. När en hög embetsman hädanefter icke får ett tillkännagifvande om tillfredsställelse, så skall det säkert betraktas såsom ett stort åsidosättande, liksom. när vissa rangklasser eller. tjensteår icke blifva behängda med riddarordnar. Hr Sibbern har icke haft annan anställning här i landet än såsom kopist i revisionsdepartementetunder sina studentdagar, ty sedan han tagit embetsexamen, blef han anstäld i utrikes kabinettet och har sedan varit anstäld vid legationerna i Köpenhamn och Londan, tills han blef ministerresident i Nordamerika. Då kronprinsen utnämdes till vice konung, blef: han hitkallad såsom kronprinsens. sekreterare och följde honom under hans vistande härstädes. Visserligen hade han sålunda 1856 och under storthinget 1857 godt tillfälle att nn ss OR MOR ORO OO