Allt är ett bedrägeri! Banna mig, straffa mig; men förlåt er förföljde son! Bedrägeri? Du vågar gäckas med himlens Gud och hans straftdomars utdelande bland menniskorna? Du är då icke hemsökt af de lidanden du föregifver? Nej! Hatad och förföljd, misskänd på Polens jord, ha dessa murar måst ge mig skydd. Och dessa armar! sade Serafia och slog dem kring honom. Ni förlåter mig då? O, hvad skulle ej en syndig moder förlåta, då en himmelsk fader har tillgift för hvarje menniskas otaliga synder!... Men huru bar du kunnat komma hit? O, min mor! Jag vill på ögonblicket tillfredsställa er; men tillåt mig förut fråga, hvad som fört er till detta rum? Den sjukdom och det elände, hvari jag trodde mig finna en olycklig. Engel! utropade Mikael och tryckte sin mors hand till sina läppar. Kan himlen hysa renare själar än din? Håll, min son, du hädar! Redan detta att jag stannar här och att jag trycker din hand är ett brott mot vår heliga ordens lagar, från hvilket himlens englar kanske med smärta vända bort sina blickar. Nej, 0 moder! Alla naturens ömhetskänslor äro heliga, och himlens saliga andar skulle hvarken kunna vara lyckliga eller fullkomliga, om de hade under sitt lif här förqväft den kärlek; hvarmed Gud uppenbarat sig i deras hjertan. O, min son, man måste uppoffra allt för Guds äral ; Allt, utom sjelfva hjertat, emedan deraf går det lif, hvarmed vi allenast kunna tjena honoma. Dina ord äro farliga att lyssna till. Så gör hvad klostrets lagar bjuda! Lemne ut mig, angif mig, låt mig hemfalla åt lönen