EST SAUSRpSE BS SRTEBNABSBESSSSMASenN LITTERATUR. Engelbrecht. Sånger af G. W. Gumaelius (Örebro, N. M; Lind 1858.) Vil ett tillfälligt besök i bokhandeln i dag öfverraskades vi af att påträffa ofvanstående arbete, som först i går lärer blifvit i hufvudstadens boklådor distribueradt. Det äringenting mer eller mindre än ett stort nationelt epos uti romanser, den form för hjeltedikten, som blifvit så modern och med sådan begärlighet omfattad alltsedan Runeberg utgaf sina Fånrik Ståls Sägner. Det är omkring 30 år sedan, då G. W. Gumelius, en af götiska förbundets. mest lifvade medlemmar, utgaf sin Thord Bonde,, en roman, hvars första del väckte allmän förtjusning för den vackra och intressanta behandlingen af en bland de ädlaste personligheterna och en af de märkligaste episoderna i Sverges medeltidshistoria, äfvensom för de sköna lyriskä partier, som voro i densamma inflätade. Men andra delen — utkom aldrig, och bland alla. dem; som skrifvit öfver vår nyaste litteratur, har varit en enhällig klagan öfver att detta arbete aldrig blef fullbordadt. Herr Gumeelius.har sedan dess, så vidt. vi ha oss bekant, icke riktat vår vitterhet med något alster. Det är sålunda en högst angenäm öfverraskning att se den-utmärkte presten, blomsterodlaren, statsutsköttsledamoten nu för allmänheten framlägga ett diktverk, som vittnar derom, att han icke svikit sin ungdoms första kärlek till poesien. Detta arbete är ett tendensstycke i ordets högsta och ädlaste mening. Det har till syfte att lifva det svenska, frihetssinnet och att lysa upp ett af Sveriges största och ädlaste minnen, som under larmet af och skrytet om en nyare tids bragder blifvit allt för mycket stäldt i skuggan. Vistelsen i Örebro har varit egnad att på mångfaldigt sätt ermra författaren om folkhjelten, vår störste och ädlaste frihetskämpe, Engelbrecht, öfver hvars i Örebro kyrka nedlagda ben icke ens den enklaste minnesvård finnes upprättad, så att man icke en gång känner platsen, der den sörjande allmogen nedlade de jordiska qvarlefvorna af sin älskade höfding. Vi ha icke hunnit ordentligt genomläsa än mindre granskande betrakta detta märkliga arbete. Ett hastigt genomögnande visar oss dock, att det har andra förtjenster än dem som ligga i det stora ämnet och det ädla syftet. Flera af de särskilta sångerna äro på ett mycket vackert sätt hållna uti folkvisgemanret, så t. ex. Engelbrecht hos kungen, Vadstena Herredag och Albrecht Peccatel,. Bland andra sånger, som synas oss böra företrädesvis nämnas, är bearbetningen af biskop Thomas bekanta frihetssång, Engelbrecht och Puke der en ypperlig karakteristik gifves af den valmenande bullrande och häftige Erik Puke och motsatsen mellan honom och den lugne kraftfulle Engelbrecht framhålles; Riksföreståndarevalet,; Örebro slott samt Jordfärden, en mästerlig teckning af det sorgliga tåget med hjeltens lik från Mellösa till Örebro kyrka. Denna sång slutar med följande strof, som bör falla tungt på hvarje äkta svenskt hjerta: Vis mig den gråf, som hjeltens ben Uti sin frid bevarar. Ej finns en vård, ej finns en sten, Som detta rum förklarar. I lifvet ärad och berömd, Han är i döden nära glömd. Så folket sina tackar. Ur Slutsången meddela vi följande ädla och kärnfulla ord: Sången tystnar. Näbben under vingen Gömmer lilla sångarn ändtligt trött; Skyld af qvistens hvalf han störs af ingen, Slumrar, såsom barnet sofver sött. Sångarn somnar — dör — men icke sången, Sprungen fri utur naturens bröst; Snärjd af konsten och i bojor fången, Släcks dess lif med klangen af dess röst. Fri är sången. Fri är hjeltens bana, Begge syftande mot höjden käckt, Ej förenta blott af gammal vana, Men igenom snillets blodsband slägt. Hjeltebragden tänder sångarns sinne, Sången ger den åter färg och glans; Kort blef hjeltens rykte, bragdens minne, Om ej lif på nytt af sången vanns.