förr — bad han, men sakta, mycket sakta, att hon ej deraf känner sig plågad! Och med en! omsorg, sådan endast en bror eller en ännu värmare själsförvandt kan visa, tog han sjelf den största delen af bördan. Vid ankomsten till S:t Vierges klosterport stod der redan drottningens vagn. Jaquot pysslade emellertid vid sjukbåren och såg deremellan med osäkra . blickar upp till den bebrämade kusken och de plymagerade lakejerna, såsom ville han tilltala dem, om han vågade. Slutligen framstammade han frågan, om drottningen ännu länge skulle låta vänta på sig? Hvarpå han erhöll det upplysande svaret, åtföljdt af ett föraktligt ögonkast: Det får du se. Som läsaren torde påminna sig, voro vinu inne i sjelfva vintern, hvadan Jaquot visade en så stor och naturlig oro för sin föregifna sjuka syster, att han aftog rocken för att breda öfver hennes sjukbår, på hvars karm han satte sig, hackande tänderna af köld. Ändtligen öppnades klosterporten, och drottningen, åtföljd af en enda hofdam utträdde. I ögonblicket sprang Jaquot fram, kastade sig för hennes fötter och utropade: Mäktiga drottning, haf förbarmande med en olycklig, som i himlens nämn anropar er barmhertighet! Hvem är du, och hvad begär du? frågade Louise: Jag är en son, som tillika med, min syster uppfylt en döende. moders sista vilja, i det jag vid denna systers sida vallfärdat från vårt hem Provence till Loretto för att der till den heliga jungfrun offra för den döda och låta läsa en messa öfver hennes själ. På återvägen styrde vi kosan hit, för att träffa en vår slägting, hvilken vi vid vår ankomst fingo höra nyss vara död. Emellertid öfverhopades den arma, som der ligger i kölden