Aftonbladet – 23 december 1858, sida 2

XXIX. Gibeau eller Jaquot, det är detsamma. Lyckligen undsluppen sin egen fara, tänkte Jagsen som satte sin ära i att öfverträffa sig jelf då han fått något förtroendefullt att utöra, endast på att vidare utforska Mikaels öde. Efter åtskilliga planer hit och dit, stannade han slutligen vid en, som på samma gång ingaf honom hopp att vinna ett önskadt resultat och att hämnas en gammal fiendskap. Bland den mängd af hans landsmän, som vistades i Warschau, dels tjenande vid hofvet, dels hos de förnäma, till bvilkas lyx en fransk betjening hörde, hade Jaquot trott sig igenkänna en af sina barndoms bekanta, hvars minne sammanhängde med denna känsla, hvilken för alla hjertan, tiggarens som konungens, en gång gör lifvet till: ett eden, och öfver hvars solnedgång glömskans moln sällan fäller sin svarta slöja. Denne bekante hette Martin Gibeau och var nu kammartjenare hos drottningen. Då han växt uppi Melun och, oaktadt några års försprång i ålder, varit Jaquots goda vän, hade han varit känd för en qvick pojke, som hade reda på alla grannskapets hemligheter och i första handen visste allt, som passerade i qvarteret. Han hade alltid visat ett naturligt kunskapsbegär i-afseende på sådana ämnen, som röra menniskans enskilta angelägenheter, och en fintligbet i medel att upptäcka dem, som räknats till sällsyntheterna för hans ålder. Han hade ordentligen ockrat med sina nyheter genom att dermed ställa sig in hos dem, af hvilka han kunde hoppas få veta flera. Der detta icke kuhnat blifva fallet, hade det ej