Aftonbladet – 23 december 1858, sida 2

Ni gråter, mamsell Mariette! Hvad skulle väl hafva händt? Ack, huru skulle ett oskyldigt hjerta kunnat ana: så mycken falskhetb — Man har då bedragit er? Grymt, mycket grymt! Jag borde icke göra er till min förtrogne; dock... jag. eger ingen annan att vända mig till Genera er icke; ty att omtala sina sorger lättar deras bördas tyngd, sade Gibeau, bjöd henne taga sin plats i hans, lilla soffa och satte sig bredvid henne. Ni torde kanske påminna er att min kusin Jaquot älskade mig då han knappast var mer än ett barn, och att min far lade sig emot en förbindelse emellan oss, emedan han var fattig och jag bade en temligen betydlig förmögenhet att ärfva. Min far smickrade mig dessutom dermed att (härvid slog Jaquot ned ögonen med låtsadt bryderi) mitt utseende — ni torde påminna er att jag talar om hvad som varit för 15 år sedan —i förening med nyssrämda fördelar skulle förskaffa mig till man hvem jag behagade. Dessa öfverdrifna tankar läto mig ej finna någon karl god nog åt mig; jag ratade den ene efter den andre, en var för ung, en annan för gammal, en såg flipig ut, en annan spotsk, en kunde jag ej med, emedan han alltid nyttjade brun västy en annan hade för långa skört på sina rockar, med ett ord, ingen var mig ilag, tills ingen mer lade sitt offer för min fot. Nu tog en arman tid vid; jag började tänka allvarsammare och begrunda mitt öde. Min far blef sjuklig och fordrade att jag skulle omgifva hans plågobädd. Sjuklägret är allvarets skola, och mitt förr så flygtiga sinne började stadga sig. Så förgingo några år tills min far dog. Knappast hade min första sorg hunnit lägga sig öfver denna ömma förlust ... Förlåt mig, mamsell Mariette, men det tyckes mig som er sorg icke skulle varit så grunddjup, då ni måst sträfva bort ert unga lif vid hans sjuksäng och han troligen lemnade en god förmögenhet. Alltid ären I karlar egoistiska och sätten