Aftonbladet – 23 december 1858, sida 1

Föreställningen att den skulle tillstängas för honom och han stanna ensam i dessa mörka hvalf, till hvilka man kanske äfven tillslutit andra ingången, om han lyckades söka sig dit tillbaka, ingaf honom för ett ögonbli-k en så dödlig förskräckelse, att han med förtviflans hela makt påskyndade sina steg och upphann porten nästan lika bastigt som röfrarne passerat. Förmodande att jernstången på den sidan af porten endast varit ett provisoriskt stängsel för röfrarne under deras besök, fattade han den och satte dess ena ända emot porten, under det han nedborrade den andra i sanden af golfvet. Verkan uteblef ej. Den ene af Mikaels röfvare, som fattade den tunga jerndörren för att stänga den, och fann alla sina krafter fårängt spilda derpå, skyndade, fattad af tidens vidskeplighet och kanske af sitt samvetes ogillande röst vid den handling han utförde, hastigt tillbaka till sin kamrat, slående korstecknet öfver panna och bröst och örsäkrade honom att djefvulen lifslefvånde ställt sig till motvärn mot honom, och att han omöjligen Kunde förmå sig att vidare brottas mot honom. Då Jaquot sålunda öppnat sin väg och trodde sig i det fria, befann han sig i stället på en borggård af ett annat palats, hvilket han insåg måste stå i sammanhang med det vida högre liggande kungliga slottet, hvars väldiga massa i mörkret sågs resa sig på något afstånd. Hade han känt förra tidernas crönique scandaleuse, skulle han utan tvifvel vetat att denna gång, fordom kallad Lyckans stig, blifvit anlagd och trampad af en palatsets förre egare, för att förkorta vägen till kung Sigismunds gemål, Constantia af Österrike. — För sig räknade Jaquot den vägen ingenting mindre än lycklig; men först då han sett Mikael försvinna genom en hvalfdörr, hvilken ganska mycket liknade en fän